torsdag 19 maj 2011

Vårfestdikt

Vi inser alla att det måste finnas
en mångfald människor i en församling.
Den rikedomen ska vi alltid minnas.

Den spänner över allt från barn till gamling!
Det finns så många saker som ska göras,
från blomstersmyckning till kollektinskramling.

Så många viskningar som borde höras!
När var och en gör sitt, kan mycket vinnas,
men bäst är det om vi kan sammanföras.
*

En viktig faktor är ju självklart prästen,
som i rätt många fall är arbetshästen,
som får predika och välkomna gästen
och kanske skriva under dopattesten.
När var gjort sitt, får prästen sköta resten.

Mer undanskymd är en diakonissa,
men hennes yrke får vi inte missa!
Hon hjälper oss att bibehålla greppet,
om vi har svårt att manövrera skeppet.
Hon vårdar kropp och själ, smått som din frissa!

Den rätta tonen anslår organisten,
som likaså kan bruka titeln kantor
och pressa sköna klanger ur koristen,
ur mogna frukter och ur unga plantor,
ur ungdomar och lite äldre tantor.

Men roligast av allting som hon gör
är att hon leder barnens sång i kör,
där varje grabb och tös är en charmör.
Det kan förbättra allra slags humör,
när vi är den publik de sjunger för.

Så vi får inte glömma gudstjänstvärden
som plockar tillbehör ur deras fack
och läser texten, samlar offergärden,
och assisterar likt en hockeyback
men faktiskt själv är värd ett hjärtligt tack!

Nu måste jag nog nämna alla kretsar
och ivern hos de ledare som etsar
sin kraft i själen, snarare än hetsar!
Här drivs det verksamhet som sammansvetsar,
om vi så pratar eller virkar spetsar.

Allt kräver samarbete med kanslisten,
som skickar brev hon först fått kopiera.
Hon bär väl ingen skuld till pappersbristen
men får organisera, registrera
och hålla ordning på sin chef med flera.
*

Vi inser alltså att det måste finnas
en mångfald människor i en församling,
Din vikt är lika stor som – en prostinnas!

Här finns det plats för både barn och gamling,
Det finns så många saker som ska göras,
från blomstersmyckning till kollektinskramling,
så många viskningar som borde höras!

Gudstjänstbesökare och konfirmander,
utfärdsdeltagare, som vi ibland är,
vaktmästare och ämbetsordinander
och du och jag och därtill hon och han där
får allting att fungera utan klander.

När var och en gör sitt, kan mycket vinnas,
men bäst är nog att vi får sammanföras.
Församlingen hör samman, bör vi minnas!
EVANDER

måndag 2 maj 2011

Människans bästa vän

Nu har det gått ett år sedan jag sist skrev om våra hundar på församlingens blogg, den här gången kommer det också att bli om hundar men inte bara mina egna där hemma.

I mitt privata liv börjar så småningom nästan allt att cirkulera kring hundarna, men det är väl så det blir för alla med småbarn i familjen. Man köper hus med en stor gård, större bil, man ändrar sin klädsel till inte så ömtåliga kläder, fritiden spenderar man tillsammans och gör något som intresserar båda (i vårt fall alla tre). visst ändrar livet mycket efter att den första egna hunden sätter tassarna över tröskeln, det blir en total sväng mot ett bättre och mera innehållsrikare liv. För snart tre och ett halvt år sedan flyttade min första egna hund hem, jag hade målat upp en massa bilder i mitt huvud och planerat en massa saker vi skulle syssla med, men hur gick det? Jo, nästan allt jag tänkt mig och planerat blev ändrat, bra så, annars hade jag nog dragit slut på valpen direkt. Man måste komma ihåg att vara tålmodig och låta valpen vila tillräckligt. Om mitt liv ändrades då första hunden kom hem, så ändrades set nog ännu mera då vår andra hund kom hem för tretton månader sedan. Då blev det full rulle dygnet runt i flera månader, många sömnlösa nätter. Fast detta nu kan låta jobbigt, så skulle jag aldrig byta bort en endaste dag! Livet med hundar tar mycket men det ger miljontals gånger mera än vad det tar!

Jag har under åren kommit i kontakt med ett antal ensamma människor, då har jag ofta funderat på att hur den ensamma människans liv skulle vara om han/hon hade en hund. En hund som alltid glatt viftar på svansen när man kommer hem, en hund som lyssnar och stöder, en hund som ger trygghet. Det socialalivet ökar vill man det eller inte då man har en hund. Man träffar människor på promenader, i hundparken, ja i princip var som helst och alltid blir det att prata med någon annan hundmänniska om hundar. Jag har hört om flera som träffat sin blivande man/fru t.ex. på en hundpromenad eller i något annat tillfälle då hunden varit med.
Det har i flera undersökningar kommit fram att människor som lider av depression och har en hund klarar sig bättre än de som inte har en hund. Fast man skulle ha den sämsta dagen och morgonen i hela sitt liv, så bara måste man kravla sig upp ur sängen och när man väl kommer upp och ut på en länk så känner man sig direkt piggare. Du har någon som behöver dig mer än någon annan i livet, du har någon som älskar dig ovillkorligt och någon att älska!

Tyvärr finns det även för många människor som är otroligt grymma mot hundar, de senaste åren har man fått läsa i pressen om hur folk misshandlat och misskött hundar. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så dum, grym och kall? Ingen blir ju tvingad till att ta en hund! En hund är ingen leksak! Då man tar en hund så förbinder man sig enligt mina tankegångar till att erbjuda hunden bl.a. följande saker:

– kärlek
– ett tryggt hem
– tillräckligt lugn och ro
– näringsrik mat
– friskt kallt vatten
– lek
– skolning
– motion
– kvalitetstid tillsammans på tumanhand med matte/husse

Listan kunde fortsätta i all evighet, här kom nu bara fram de nio första sakerna jag kom att tänka på.



I september kommer Åbo svenska församling att erbjuda dig och din hund att delta i ett oförglömligt veckoslut ute på Iniö. Vi ordnar ett hundläger 16-18.9.2011. Bergshagens B & B kommer att fungera som lägergård. Programmet som ännu inte är fastspikat till 100 % kommer att se ut ungefär så här:

Fredag:
Ankomst
Promenader
Allmän information om veckoslutet
Kvällsbit
Kvällsandakt

Lördag:
Morgonmål
Morgonandakt
Promenader längs med dagen
Lunch
Lydnadspass längs med dagen (2-4 st beroende på hur många deltagare det blir)
Middag
Bastu
Grillning
Kvällsandakt

Söndag:
Morgonmål
Promenader
Lydnadspass
Städa rummen och packa ihop
Lunch
Hundgudstjänst i bystranden
Kyrkkaffe
Hemfärd

Priset blir 105€/person, hundarna gratis. Transporten till Iniö ordnar man själv, det går buss från Åbo till Heponiemi i Gustavs där förbindelsebåten m/s Aurora åker till Iniö. Programmet som ser ganska fullspäckat ut, justeras enligt deltagarnas önskemål.
Kom med och njut av den vackra skärgården och gemenskap med din hund!
Anmälningar per tel. 040-341 74 58 till församlingssekreteraren mån-fre 10-15 (inte 1-5.6, 24.6-10.7 och 25.7-7.8). Sista anmälningsdagen är 15.8.2011.



Tove Peltoniemi
församlingssekreterare

söndag 1 maj 2011

Tankar i fastan

I skrivande stund har vi strax kommit halvvägs genom fastan. För några veckor sedan, när fastetiden började, frågade jag mig runt lite bland församlingsborna om deras faste-vanor och fastan har också varit ett tema kring kaffebordet bland mina kära kolleger. Det verkar som att det finns traditioner och inställningar, lika varierande och brokiga som medlemmarna i Kristi kropp annars också är. Vissa verkar ha mycket klara tankar och scheman för vad de väljer att avhålla sig från under de 40 dagar som kommer före påsken. På NO-no listorna tycks finnas allt ifrån alkohol, tobak, socker, kaffe, facebook, internet och bilanvänding till att de mera "positiva" valen, att spendera mera tid i naturen eller med nära och kära, till att samla sina slantar av överflöd till dem som behöver dem mera. Nyheter för mig, detta år, är att folk inreder sitt hus i fastefärger samt att många av mina nära vänner valt att hålla sig till en strikt Primal Blueprint eller LCHF -diet.

Det jag tycker är spännande är att det verkar som om mer och mer människor tycks bli medvetna om att fastan finns. Vissa utlyser, direkt när temat kommer upp, att de absolut inte skulle klara av att vara utan det ena eller det andra, medans andra motvilligt tar på sig manteln av att "måsta lida" igenom det här. Det mest inspirerande, för mig, är dock att se och höra hur det verkar som om människor fått upp ögonen för vilken roll avhållsamhet kan ha i strävandet efter ett gott liv. Men hur gänger de här sakerna egentligen ihop?

Personligen, var valet att göra en kroppsrenande hälso-fasta, med tarmsköljning och diverse buljonger och safter, ett naturligt element i mitt "vårstädande", långt före jag ens visste att Jesus e Herre och Pappa e Kung. Att välja att vara utan mat en tid, inte bara tömde min kropp på slaggämnen, utan tillförde både euforin av att "leva på ångor" samt den enorma njutningen av att uppleva dofter och smaker i en himmelsk tappning, när fastan till sist ger vika för festen. Att delta i den urminneslånga traditionen av avhållsamhet och avskalande, som det kristna arvet förde med sig, kändes alltså som ett mycket naturligt val för mig under min första vår som nyförälskad i Jesus. Stegen att förstå mig på fastans väsen, varit långa och krokig. Det där första året valde jag att lägga mina ägg i Mammon-korgen och välja bort all extra konsumtion. Under 40 dagar höll jag mig enbart till att handla mat och förnödenheter. Det var en mycket lärorik vår. En annan fastetid jag minns särskillt väl, var den vår-vinterna jag spenderade jullovet och påsklovet, med att umgås med 50 nunnor i ett kloster - in the middle of nowhere - i delstaten Idaho; där pärien strax möter klippiga bergen. Från jul till trettondagen, hade jag spenderat på klostret och i princip "adopterats" av dessa underbara kvinnor, där medelåldern var 60+. Jag var som deras gemensamma barnbarn och dotter och såg mycket fram emot att se dem igen, under påsklovet. Dock var min skolgång lagd så, att jag inte kunde anlända till Cottonwood förrän mitt under långfredagen. Syster Teresa hade meddelat mig på förhand att långfredagen var vigd för tystnadslöften och att jag var väldigt varmt välkommen att dyka upp, men att vi skulle få ta hand om de mera praktiska arrangemangen med arbetssysslor etc. på lördagen, när klostret återvänt till en värld av ljud och uttalade ord. Detta lät som ett ypperligt arrangemang, från min sida, eftersom det livliga amerikanska campus-livet för länge sedan låtit mig veta att jag längtade efter den finländksa tystnaden och nedstämdheten. (vem skulle någonsin ha trott det? men sant är det!) När jag slutligen anlände till klostret, visade sig resten av eftermiddagen och kvällen gå ut på att den ena underbara gamla nunnan, efter den andra, drog mig till sidan, av entusiasm över vårt återseende och ville höra "Allt" om hur jag hade det. Den Heliga Tystnaden var LONG Gone! och så fruktansvärt frustrerad jag blev. Sällan har jag varit så irriterad på en skön äldre dam, som denna långfredag i mitten på april. Rösterna i mitt huvud, gick i ton med detta: "Vad tror dom att dom är för sorts nunnor? Finns det inga RIKTIGA nunnor på det här stället längre? EN dag, EN enda DAG, av 365 dagar på året!! har de blivit ombedda att vara tysta - och inte ens det lyckas de hålla?!? Vad ÄR det här för pack? Måst jag komma, hela vägen från Finland, för att lära dem vad tystnad går ut på?"

Strax insåg jag ju, en av faste-tidens mest värdefulla insikter: fastan AVSLÖJAR. Mitt i allt, stod jag där naken med mina tankar. Naken med insikten om en hurudan Besser-visser jag trodde mig vara. Hur jag, med mina 5 vårar som Jesu lärijunge, verkligen trodde mig ha mera "koll" på vad det kristna livet går ut på, änn dessa kvinnor, som i minst 10-15 om inte redan 40 år, valt att helt och fullhjärtat ge sina liv till Jesus!? Precis som den våren, med fokuset på att hålla mina inköp till mat aléna, då jag insåg hur ofta konsumtionen av varor, produkter eller tjänster, för mig, egentligen handlar om en brist på närhet/uppmärksamhet eller kompensation av nått annat jag saknar, så blev jag också denna gång, avskalad och blottad. Jag blottades att se, hur slavisk och dömmande jag var, hur mycket jag förvandlats till en farisé och skriftlärd - dom jag själv alltid sett ner på, för sitt löjliga beteende - och hur fast jag blivit i ett tänkande om att på nått sätt kunna "förtjäna" min position som en älskad dotter. Var och en av oss, har vi våra fallgropar. För en del är det det att vi aldrig tror vi kommer att lyckas och för andra är det det att vi är allt för säkra på att vi nog kan. Båda vägar, missar vi poängen med att fasta - en möjlighet att lära oss fölita oss på att Gud förseer oss med allt vi behöver. Under en god fastetid, finns det möjlighet att få motta Guds godhet emot oss - se att det vi trott var livsviktigt för överlevnad, faktiskt inte är det, för den som satt sitt hopp på Jesus. Under en god fasttid, finns det möjlighet att ge bort sådant som tynger och håller oss kvar i osunda vanor, för att se och uppleva hur Gud stiger in i våra liv istället - fyller oss med kraft och insikter - renar oss till ett allt mer klarare sinne, en helare kropp och sundare begär. Under en god fastetid, kan avhållsamheten ge plats för mera tid för bön, mera tid för närvaro, mer tid för gemenskap. Det vi låter dö, skall återupstå, upprättat till fullt LIV. Fastan kan faktiskt lära oss att tanka. Dra oss till den eviga källan och fylla oss med djupa klunkar av liv-givande vatten. Ge plats för att bli dragen nära - Skapa rum för att kunna höra - Öppna tanken och låt dig fasta.


Laura Karanko
- i spåren av en "katolsk" nådefylld faste-anda med utrymme för tillväxt ;)