torsdag 1 september 2011

Se människan

På den senaste tiden har jag i många olika sammanhang stött på diskussion kring skuld och skam och om skillnaden mellan dessa två. Skuld är en följd av att vi handlar moraliskt fel och känner skuld över det vi har gjort. Skam däremot handlar mera om vem vi är. Skammen får oss att känna att vi inte duger. Botet på skuld är förlåtelsen. Då handlar det om den förlåtelse vi får av dem vi har behandlat fel, om det att vi förlåter oss själva men också den förlåtelse som grundar sig på Kristi försoning. Men hur är det med botet på skammen då?

Paavo Kettunden har forskat i och skrivit en bok om finländarnas upplevelse av skam (Kätketty ja vaiettu, Kirjapaja, 2011). I en föreläsning om ämnet konstaterade han att, om den grundläggande smärtan i livet är skammen över vem vi är, är inte svaret på denna smärta förlåtelsen. Då skulle det bli en förlåtelse för vem vi är, och det ska ingen behöva ursäkta sig för. Enligt Kettunen kan en människas hela liv gå ut på att söka bekräftelse för att hon duger. Men människan kan inte bli duglig genom att försöka duga. Människan blir duglig först när hon accepteras sådan hon är, menar Kettunen. Enligt vår kristna tro är människan skapad. Inför Guds ögon är hon redan från början ett konstverk, en skatt och målet för Guds kärlek, skapad att leva i en relation till sin skapare. Ett av de viktigaste sätten på vilken acceptansen förmedlas i praktiken är hur vi bemöter varandra.

Enligt vissa teorier är grunden för människans bottenlösa skam det sätt på vilken hon har blivit bemött som barn. Har hon blivit sedd och accepterad av sina föräldrar har hon lättare att finnas till även senare i livet . Men jag tror också (kanske det finns någon teori om det?) att den kultur vi lever i har betydelse för hur vi upplever oss själva. Det slog mig efter att ha vistats i södra Frankrike några månader. I den stad där jag bodde märkte jag en stor skillnad i hur folk bemötte varandra ute på gatan i jämförelse med det sätt jag var van med från Finland. Människorna såg varandra. Jag menar inte att folk stirrade på varandra men de mötte varandra med blicken oberoende av ålder och kön. I huset där jag bodde hälsade folk på varann oberoede av om de kände varann eller inte och det kändes helt naturligt. För mig gav det en känsla av att finnas till. Hur ofta händer det inte här att folk på gatan går utan att se dem som de möter. Eller kanske människor ser varandra men vänder sedan hastigt bort blicken för att inte stirra, vara oartiga eller inkräkta på andras revir. Eller så vill folk inte bli missförstådda. Eller så orkar de bara inte bry sig…

Jag tror man kan fömedla ett människovärde enbart genom att se andra. Eller kanske också på det sätt man ser på andra. (En blick kan ju förmedla förakt lika väl som acceptans och värme.) Men sättet, att se varandra och att hälsa även på främmande människor, borde lanseras i Finland. ”Se människan” kunde bli en kampanj för Kyrkan. Kampanjen skulle synas som reklam på bussarna och reklamstolparna där det skulle stå något i stil med ”var inte blyg - se din nästa” eller ”säg hej om du vågar”. Effekten av kampanjen skulle få igång en förändring i kulturen som skulle minska på känslan av utanförskap i vårt samhälle, eller?

Det bästa i detta fall är kanske trots allt, att börja med sig själv, att medvetet lyfta blicken från gatan och kanske hälsa på folk i trappuppgången. Och visst, på sätt och vis pågår den kampanjen diskret redan bl.a. i församlingens verksamhet. Den pågår på många håll i möten mellan människor i familjeklubbar, ungdoms- och seniorkaféer, diakonimottagningen, i gudstjänsten när man blir hälsad välkommen då man kommer till mässan, eller när man sitter tillsammans på kyrkkaffet och pratar med helt främmande människor. En vänlig blick kan vara ett steg på vägen till svaret på den andras fråga; duger jag?

Katja Laaksonen
diakon