lördag 1 oktober 2011

Myriaders myriader änglar

När jag var tonåring brukade jag och mina kyrkligt aktiva vänner fantisera om himlen. Hur det skulle se ut och vad som skulle hända där. Vi föreställde oss ett himmelrike lika konkret som altartavlorna i kyrkan vi växte upp i. Vi fantiserade om Paradisvägen och Kärleksstigen där vi skulle bo, om gator av renaste guld och myriaders myriader änglar.
En av mina vänner trodde att man i himlen får göra det som man älskar allra mest. Hon skulle sitta på en vacker blomstrande sommaräng och måla tavlor. En annan vän skulle dra sladdar och mixa ljud och ljus vid en stor himmelsk konsert.
Även om jag idag tror att himlen kommer att vara helt annorlunda än jag någonsin i min vildaste fantasi kan föreställa mig, att himlen är mycket abstraktare än så, så är det ändå de här barnsliga bilderna av himmelriket som finns närmast hjärtat och som tröstar mig. Tröstar mig varje gång som någon kär människa lämnar detta liv.
När du läser det här har det gått två veckor sedan min unga vän omkom i en trafikolycka. Han blev 19 år gammal. När jag skriver det här har det gått fem dagar sedan olyckan och jag har ännu inga ord för det som har hänt. Jag har inte förstått det än. Hur han, som alldeles nyligen erbjöd sig ta bilen till våra skribaplaneringar, inte finns här mera. Hur han, som alltid mötte mig med ett stort leende och glada ord, inte längre får fortsätta glädja människor i sin närhet. Hur han, som var så lycklig över sin nya studieplats, inte längre kommer att umgås i mysrummet på TF.
Mikaelidagens bibeltexter om himlastegen, Guds tron och änglaskaror ger mig himmelskt hopp. Och jag föreställer mig min unga vän i himlen där han gör det som han älskar alla mest. Jag föreställer mig att han står i ett lyxigt kök och kockar ljuvligt god mat till nyfunna vänner. Jag föreställer mig att han är med i ett häftigt rockband och ackompanjerar den stora änglakören. Jag föreställer mig att han är mitt i händelsernas centrum vid den stora himmelska bröllopsmåltiden. Framförallt föreställer jag mig honom tillsammans med sin älskade pappa och alla dem som har kommit fram före honom.
Jag ser fram emot den dag då jag får möta honom igen på andra sidan pärleporten. Då jag får höra honom ropa: ”Hej Mia!”. Då jag får krama om honom och säga: ”Jag har saknat dig!”.
Och i bakgrunden hör vi myriaders myriader änglar sjunga All You Need is Love av Beatles. Kärleken upphör aldrig!

Mia Bäck
(Den här texten publicerades i KP torsdagen den 29.10)