fredag 2 mars 2012

Ekofasta - en utmaning i fastetid

Är det bara jag eller har fasta och fastetiden blivit mera uppmärksammad i år? Flera av mina vänner fastar på olika sätt, på Facebook har fastebesluten delats och på nätet hittar man flera fastebloggar. I vår församling träffas en fastegrupp som tillsammans läser boken ”Om kristet motstånd”, skriven av Patrik Hagman. Och när jag knäpper på tv:n en morgon sitter det en präst i studion och pratar om kyrkans fastekampanj Ekofasta – en kampanj som vill inspirera till ett mera måttfullt och miljövänligt liv och motverka klimatförändringar.

Fastan kan se ut på många olika sätt, men i centrum finns vår relation till Gud, våra medmänniskor och oss själva. Hur kan dessa relationer fördjupas? Här kan vägen och sätten se olika ut. Någon lämnar bort tv-tittandet under helgerna och väljer att läsa Bibeln eller en adaktsbok i stället, eller kanske ringa vänner och bekanta som man så länge önskat hålla kontakt med. En annan avstår från kaffe och sötsaker och ger pengarna till insamlingen Gemensamt Ansvar. Fastan har både inre och yttre vägar.

Själv inspireras jag i år av Ekofastan och jag bestämmer att den för min del ska handla om att ta hand om saker (kläder, föremål osv) jag redan har, medan jag undviker att köpa nytt. Jag planerar att göra alla de där små sakerna: sy i knappar på koftor, stoppa sockor, inventera frysen och använda det som finns, ta bort stearin från dukar som legat ett år i tvättkorgen, plantera om den stackars blomman som får allt mindre utrymme i sin kruka o.s.v. Jag tror att om jag tar mig an de här ogjorda sakerna som samlats på hög skapar jag ett större utrymme i hjärtat (irritationen lättar). Jag blir medveten om de saker jag har samtidigt som det är en övning i omsorg och tacksamhet. Det där utrymmet i hjärtat hoppas jag ska få kunna fyllas med t.ex. det goda som boken ”Bibelns pärlor” av Martin Lönnebo ger – en bok som är min följeslagare under fastan.
                                  
Men redan dag två i fastan får sig mina fina planer en törn. I fastedagboken har jag den 23.2 skrivit: Jag gick förbi Butiken. De hade rea. Jag gick in. Upptäckte först en -70 procents rea. Ännu allting lugnt. Bara två ljus och några klistermärken i korgen. Men sen skylten: ”Fyll kassen med så mycket den tål och betala 5 euro”. På hyllorna fanns det mest sådant man klarar sig utan så jag tänkte först att det inte ens blir aktuellt att ta en kasse. Ack inte. Där stod jag plötsligt med en öppnad kasse och tryckte in en ljuslykta och en bricka. Och när man väl är så långt och inser att oberoende av vad jag handlar härnest – om det ryms i påsen  betalar jag ändå samma sak. Alltså blev det ytterligare: bokmärke, bordduk,  fula kort (men vars kuvert jag kan använda),  mera inte-särskilt-fina-klistermärken, två påskljusstakar, en liten skål som jag snabbt motiverade för mig själv att jag ska så påskgräs i.
           
Kassen tynger när jag bär den hem. Den väger mera än sakerna jag har i den. Den väger känslan av fastemisslyckande. Det var ju inte så här det skulle gå. Jag skulle ju ta till vara saker, undvika att skaffa nytt. Särskilt inte fler ljusstakar och lyktor.

Kristus är världens ljus, tänker jag lite matt när jag packar upp mina ljusprylar och annat smått på köksbordet, men småningom blir orden en inre bön: ”Kristus – kom och var världens ljus. Mitt bland mina inköp den här fastetiden.”

Kanske är det så att man mitt uppe i en präktig fasta som slår slint kan höra Gudshjärtat tydligare just tack vare att det inte blev som man tänkt sig?

Malena Björkgren
församlingspastor