torsdag 27 juni 2013


… att alltid vara steget efter…

 
Först och främst måste jag medge att jag funderat lite nu som då på vad detta blogginlägg skulle handla om, faktiskt ända sedan jag började jobba efter mammaledigheten i februari. Jag har hela tiden tänkt tids nog, för en vecka slog det mig som en blixt från klar himmel ”BLOGGEN!!!”. Jag efterlyste idéer på facebook, så här skrev jag i min status: ”… kom just ihåg att jag borde skriva ett blogginlägg till församlingens blogg, vad sjutton ska jag skriva om och när ska jag hinna skriva texten innan semestern?!?!?!? panik”, en av mina kollegor och god vän till mig gav mig svaret ” Skriv om det - just det! Om att inte hinna och alltid vara steget efter... alla känner igen sig ...” Nu har jag åter funderat på saken i en vecka, ju mera jag funderade desto mer förvirrad och tom i huvudet har jag blivit.

tid – mycket eller inget

Har du någon gång tänkt att du har gott om tid och sedan plötsligt har du absolut ingen tid?

När jag bodde ensam hade jag tid hur mycket som helst, bara jobbet och mig själv att tänka på. Under den tiden hade jag ett otroligt minne, jag använde inte post-it lappar eller andra minneslappar, telefonen pep inte hela tiden med påminnelser och kalendern hade jag för att skriva upp mina arbetstimmar i.
Jag träffade min blivande man, vi flyttade ihop och den största förändringen var nog att det var inte bara mina egna saker och mig själv jag måste ta hänsyn till. Samma höst började jag studera på läroavtal till merkonom, vilket betydde att jag jobbade på heltid och studerade mycket hemma på fritiden. Varannan vecka hade vi två dagar skola, resten läste vi på distans och studierna tog två år. Om man studerar på heltid till merkonom, så tar utbildningen tre år och man sitter varje dag i skolan (förutom loven)... Ni kan ju kanske tänka er att det blev en stor förändring i mitt liv med sambo, heltidsjobb och studierna. Då kom de granna post-it lapparna in i mitt liv och kalendern var full av olika anteckningar, jag var livrädd för att glömma något eller vara försenad (de som känner mig vet att jag ännu i denna dag får nippor av förseningar, jag tycker rent ut sagt att det är oartigt att vara försenad). Efter att jag blivit klar med studierna återgick min kalender till att bara bli fylld med arbetstimmarna.

val – konsekvenser

Har du någon gång funderat allvarligt på, hur dina val i livet påverkar resten av ditt liv?

Den fjärde maj 2009 började jag jobba som informations- och församlingssekreterare i Åbo svenska församling. Jag fick min första fasta tjänst. Till en början verkade allt otroligt stort och jag förstod knappast hälften av det som förklarades för mig, med tiden lärde jag mig och efter att ha jobbat ett helt kyrkoår så förstod jag i alla fall jobbet går ut på. Mycket att hålla reda på, min kalender var igen full av anteckningar och mitt arbetsbord pryddes av granna post-it lappar. Mitt jobb är ändå trots post-it lappar och allt absolut det bästa! Jag hade ännu ett otroligt minne, många av dem som känner mig funderade ofta hur jag kunde komma så exakt ihåg saker som hänt för 10-20 år sedan. Inte påstår jag att jag kom ihåg allt, men mera än de flesta personer kommer ihåg.

arbetsplats – privatliv

Har du någon gång tänkt på hur ett arbete du trivs med påverkar ditt privata liv?

I mars 2012 skedde den största förändringen i mitt liv, jag blev mamma till världens underbaraste Artur. Jag hade nog en aning om vad det skulle vara att leva med ett litet liv, men hur enormt ansvaret skulle vara, hade jag inte ens kunnat tänka mig. Plötsligt kändes allt farligt för det lilla livet och jag hade fått världens viktigaste uppgift; att vara mamma. Under mammaledigheten försvann post-it lapparna ur mitt liv åter en gång, kalendern användes nog flitigt. Jag trodde i ett skede att jag blivit dement, dagarna bara flög iväg och oftast hade jag inte en aning om vilken veckodag det var. Sömnbristen spelade ett spratt med mig och mitt minne lite nu som då, tack vare min kalender och alla påminnelser som pep i telefonen så missade vi som tur inget.

ansvar – eget/andras

Har du någon gång tänkt på hur mycket ansvar du egentligen bär på?

Året hemma rann iväg och snart var det dags att börja fundera på jobb igen. På ett sätt var det skönt att börja jobba och få in rutinerna i vardagen igen, medan jag samtidigt var orolig för hur det skulle gå att kombinera jobbet och livet hemma. Hur skulle timmarna i dygnet räcka till allt jag ska göra och ännu sedan till det jag vill göra?
Efter att jag nu jobbat i snart fem månader så kan jag nog gott säga att tiden inte räcker till, fast jag hur skulle försöka prioritera. På jobbet är det vissa saker som ska vara gjorda en viss dag i veckan, en viss tid på månaden eller en viss tid på kyrkoåret. Det kommer alltid vissa tider i året som det är mycket jobb, men som tur finns det också lugnare tider.
Hemma är det Artur som går före allt annat, eftersom han börjar vara bra effektiv så är det inte många lugna stunder hemma. Men jag klagar inte, jag funderar bara hur jag ska få tiden att räcka till...

vad är rätt, när och hur?

Hur ska vi kunna lära oss att prioritera rätt? Är det sådant man helt enkelt borde veta eller går det att öva upp?

Om några dagar tänker jag glömma alla post-it lappar, inte skriva in speciellt mycket i kalendern och absolut inte lyssna på telefonens pipande påminnelser i en hel månads tid. Det blir semester från både jobb och dagis! Det är den första semestern i mitt vuxna liv som inte är helt och hållet färdigt planerad åtminstone ett halvt år på förväg, någon liten sak finns ju inskriven i kalendern, men... sådant kommer man inte så lätt ifrån. Vi ska försöka ladda upp inför hösten genom att ta det så lugnt som möjligt. Sen får man ju se hur många steg efter jag kommer att vara under hösten och hur tiden kommer att räcka till?

Hur ska en människa som nog är lite arbetsnarkoman kunna fira en lugn semester utan att fundera på jobbsaker?

… och ska man lära sig att inte alltid ligga ett steg efter, utan i stället ligga två steg före?

Trevlig sommar!

Tove Peltoniemi
Informations- och församlingssekreterare