fredag 29 augusti 2014

Bibeln och psalmboken




En sommar under studietiden fungerade jag som kantorsvikarie i Esbo kyrka (den nuvarande Domkyrkan). Före helgmålsringningen på lördagskvällen hade jag spelat en vigsel och skyndade efter den till tågstationen för att hinna ta ett visst tåg mot Helsingfors och Vanda där jag bodde den tiden. (Då var tågtrafiken inte alls så livlig som idag...) Tåget kom och jag hann precis! Lättad och andfådd satte jag mig ner på bänken. Konduktören kom och jag började gräva i notväskan efter plånboken. Jag grävde och grävde, den borde ju ha varit där, men ingen plånbok hittade jag. Konduktören hade nog förvånansvärt mycket tålamod, men till sist, efter att han hade väntat mer än tillräckligt, måste jag medge att nu är jag tyvärr helt utan pengar. Då sade han att jag måste stiga av på följande station eller hållplats. Den tiden fanns det många små sådana på vägen mot Helsingfors. Jag själv var i panik, för på en lördagskväll skulle jag inte kunna fortsätta nånstans därifrån och speciellt inte utan pengar!

Nu var goda råd dyra! Efter att ha övervägt tanken en sekunds bråkdel tittade jag på honom så vädjande jag bara kunde och frågade om inte han kunde låna mig pengar. Det rådde tystnad en stund. Han hade säkert varit med om sådant många gånger tidigare. Men nånting i min fråga tycktes ändå beröra honom under det professionella skalet och han frågade oväntat försiktigt om jag kanske kunde visa upp någon sorts garantier. Igen grävde jag inne i notväskan, lyftande fram det dyrbaraste jag hade, bibeln och psalmboken och frågade om dom skulle duga. Hans ansikte knyckte några gånger, det professionella var nog under hård prövning. Sen sade han långsamt att han visserligen hade menat något annat, t.ex. en klocka eller motsvarande. En klocka eller ett armbandsur hade jag och det fick han sen mot 10 mark. Äntligen kunde jag fortsätta min hemresa med biljetten betald och evigt tacksam för att inte behöva övernatta längs tågbanan. Följande dag, söndag, var ju också en arbetsdag för sommarkantorn den och den.

Han sade att jag kunde komma och betala skulden och få tillbaks klockan på måndagen på järnvägstationen i Helsingfors efter klockan 9. Där fanns den på tiden (och kanske också idag) ett stort rum för konduktörer. Utanför den dörren stod jag sen, lite darrande, följande måndag efter kl. 9 med en 10-marks sedel i handen.

Dörren öppnades och jag såg, som det då kändes, hundratals uniformklädda konduktörer, väntande på sina arbetsturer, drickande kaffe och livligt diskuterande med varandra. Blygt presenterade jag mitt ärende för den första konduktören som nu råkade komma mot mig. Helt oväntat vände han sig genast mot hela stora yrkesgruppen och ropade högt: "Bibeln och psalmboken är här!" 

P.S. Plånboken hittade jag sen senare i sakristian i Esbo (Dom)kyrka.

Ses
!

H. MaD

fredag 15 augusti 2014


Välgörenhet


Jag har funderat ut och in på vad jag skall skriva om... och jag kom till den slutsatsen att jag vill dela med mig av ett av mina hobbyn.
 
För ett antal år sedan började min man samla på sig en massa Tunturi mopeder och moped delar. Först var det bara något som han insåg intressant, men efter en tid blev det en hobby. Han höll på och meckade med dom all sin fritid, ibland kanske lite för mycket till och med. Men det bar frukt: gamla hemska rostiga mopeder blev skinande fina, ja dom blev precis som nya.
 
Hobbyn blev så småningom mycket mera. Han gick med i en moped organisation: AMA ry (Auranmaan mopedi-ja ajoneuvoharrastajat ry). Först var det ganska långt som en vanlig klubb, de samlades regelbundet och hade olika utflykter tillsammans. Så småningom utvidgades verksamheten enormt.
 
Tunturi som tillverkat en hel del mopeder och cyklar hade en tjänst som man kunde ringa till och kolla upp sin årsmodell på mopeden. Det fanns gamla mappar fulla med häften som hade information om alla mopeder som kommit ut ur fabriken.
 
2007 beslöt de på Tunturi att inte längre tänkte hålla på med denna tjänst. Min man som från och till jobbat på Tunturi fick nys om detta. Dessa mappar gavs över till AMA ry som nu har hand om det hela. Vi utarbetade ett intyg både på finska och svenska som man kan beställa, där årsmodellen kommer fram och som dom flesta besiktningskontoren kräver för att få en moped registrerad. Det är närmast min man och jag som gör dessa intyg om kvällarna. Det handlar om mera än 1000 per år, så man vet nog vad man gör om kvällarna. Allt detta gör vi på frivillig basis. Jag har själv också hört till AMA ry redan flera år.
 
AMA ry ordnar också mycket annat nuförtiden och vi är ganska många frivilliga som ställer upp och hjälper så gott det går.
 
Det beslöts tillsammans med Tunturi att det tas en liten avgift för årsmodellintygen och pengarna som kommer in går helt och hållet till välgörenhet. Vi har t.ex fört leksaker för flera tusen euro och förra året förde vi över 20 tv:n till barnavdelningarna på tyks. Lastenklinikan kummit har frågat om AMA hellre skulle ge pengar till dom och dom skulle föra vidare, men vi tycker att sakerna kommer iaf fram om man själv för dom och ingen tar något imellan.

 AMA ry hjälper också fattiga organisationer på olika sätt; en ensamstående föräldrars förening ansökte om hjälp till en resa, olika ungdomsfotbollslag har ansökt pengar till spelkläder och spelresor osv.
 
Då organisationen startade var det första AMA var med på var Kaunialas krigsveteransjukhusets insamling. Det är en jätte stor satsning var det är flera hundra mopeder med och kör inne i Helsingfors och ut till Kauniala där det hela slutar utanför sjukhuset. Det har varje år varit flera kändisar med och köra också.

 Nuförtiden satsas det mest på barn och ungdomar vilket vi tyckt har varit jätte viktigt.

Jag tycker det är viktigt att kunna ge och se glädjen som det framkallar!

 

Annika Niemelä

Ungdomsarbetsledare

söndag 1 juni 2014

Hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!

Hjälpisen Arthur på julilägret 2012. Vuxenledaren Pernilla fick ämbar efter ämbar med vatten över sig.

Vi har fått pris! Vilket gloria!

Kyrkostyrelsen jubilerar och ville premiera lovande framtidsprojekt i varje stift. Åbo svenska församling fick Borgå stifts pris för vår skribaförnyelse. Oj, vad överraskade och glada vi blev! Tusen tack!

Vi har valt att göra skriftskolan både gudstjänst- och konfirmandcentrerad. Det innebär att både gudstjänsten och konfirmandens eget liv går som en röd tråd i allt det vi gör. Vi vill att konfirmanderna genast från början ska få en positiv upplevelse av kyrkan och kristen tro samtidigt som de lär sig grunderna i kristen tro och i att fira gudstjänst. Därför börjar vi med lägret och låter konfirmanderna efteråt öva sig i att leva som kristna. Vi har helt enkelt svängt på kakan.

Tidigare genomled konfirmanderna gudstjänsterna för att få delta i det superroliga lägret. Vad ger det för upplevelse av kyrkan och dess centrum?

Kakan smakar bättre så här! När vi har låtit konfirmanderna utvärdera gudstjänsten före förnyelsen och efter förnyelsen talar siffrorna sitt tydliga språk. Konfirmanderna som går i skriban efter förnyelsen gillar gudstjänsten bättre. Alla delar, utom kyrkkaffet, får högre vitsord. Dessutom vill hela 64% av de som konfirmerats i vår hjälpa till i gudstjänsten jämfört med 14 % 2010!

Konfirmandernas erfarenheter av gudstjänsten var den främsta orsaken till förnyelsen. Men vi ville förstås förbättra hela skriftskolan och få möjlighet till ett djupare möte med konfirmanderna. Också här tror jag att förnyelsen har burit frukt. Det ser vi bland annat på att det är flera ungdomar aktiva i församlingen än tidigare.

Vi är nu inne på vår tredje konfirmandkull som börjar skriftskolan med lägret. Och varje år stöter vi på nya utmaningar och problem. Vår förnyelse är inte färdig. Och vad är bättre än det?

Vilket gloria!

Mia Bäck
Skribapräst

tisdag 29 april 2014

BANTA - HUMBUG?

”I år skall jag gå ner i vikt” är det vanligaste nyårslöfte som avges.  Det är sannolikt också det löfte som oftast bryts.  Att äta hör till våra mest grundläggande, primitiva och livsviktiga drifter. Att äta är också en socialt välreglerad handling: bordsskick, släktmiddagar, damluncher, banketter.  Veckotidningarna är i allt större omfattning fyllda av material som på ena uppslaget levererar veckans nya bantningstips, på det andra lämnar läckra högkalorirecept på månadens tårta eller nya pastarätter.  Drömmen om att ha kontroll är den moderna kvinnans hetaste önskan.  Att samtidigt äta och ändå vara smal är hopplöst.

Uttrycket ”banta” kommer från en engelsman William Banting (1797 -1878), som blev känd över stora delar av Europa och Amerika som författaren av de första moderna bantningsråden.  William Banting påstår i sin bok ”Letter on corpulence, addressed to the public”, att hans fetma inte berodde på vare sig brist på kroppslig aktivitet eller överdrivet ätande. Vidare påstår han, att om man väl väljer en diet av lämplig kvalitet så behöver man inte tänka på hur mycket man äter. Banting skriver: ”Jag kan nu med visshet säga, att dietens kvantitet tryggt kan överlåtas åt den naturliga aptiten och att man endast behöver inrikta sig på kvaliteten för att lindra och bota korpulens”.  Om man bara stirrar sig blind på kalorier är det lätt hänt att man äter fel saker och ständigt går omkring med hungerkänslor och då är det också svårare att lyckas.

Banting var inte, som man kanske skulle kunna tro, läkare eller näringsfysiolog.  Banting var finsnickare och begravningsentreprenör och hans kunder tillhörde de rika – bland annat gjorde han Hertigen av Wellingtons begravningskista. Banting var en respekterad affärsman i London som bland annat hade privilegiet att omhänderha begravningen av kungligheter och andra kända personer. Han hade bland annat titeln “ Undertaker of the prince of Wales”.  Han var 165 cm lång och vägde 90 kilo. Han var så orörlig att han inte ens kunde knyta skorna själv. Till sist var han så tung att han knappt kunde ta sig ner för trapporna i sitt hus. Han fick treva sig baklänges nedför trappor på grund av ledvärk och ”pustade och svettades enormt”. Dessutom hade han ett besvärande navelbråck och hans syn och hörsel hade börjat försämras.  Vid 66 års ålder insåg han att något måste göras och gav sig ut på långpromenader och rodd och badade regelbundet bastu. Men i stället för att gå ned i vikt ökade aktiviteterna bara hans aptit och därmed hans kroppshydda.  

Hur kom han slutligen till klarhet om den behandling av övervikt som fått världsrykte? Jo, det berodde faktiskt på en tilltagande hörselnedsättning.  Efter en tid kom han i kontakt med öronläkaren William Harvey.  Detta möte blev en vändpunkt i Bantings liv, vilket han ingående beskriver i sin bok, som första gången publicerades 1863. Banting ordinerades en diet som var fattig på kolhydrater och fett men rik på protein och han magrade hela 20 kilo på ett år. Midjemåttet minskade med 12 tum.  Harvey var en läkare med empati och helhetssyn, men hur fick han ihop övervikt med hörselnedsättning? Han menade att fettinlagring tryckmässigt påverkade hörselorganet. Det är givetvis i dag en udda förklaring, men kanske utgjorde beskedet ett extra incitament för Banting att ta sin övervikt på ett större allvar än tidigare. Viktigare var att Harvey studerat Claude Bernards nya rön om leverfunktion och ämnesomsättning, vilka han nu försökte tillämpa på sina patienter.

Bantings bok blev en succé och såldes i tusentals exemplar. Han utdelade skriften gratis till vänner och bekanta eftersom ingen seriös tidning ville trycka den, vilket kanske berodde på följande kritiska uttalande: »Det tyckes mig som om fetma inte vunnit vederbörlig förståelse hos läkarkåren och gemene man.«  Läkarkåren tyckte nämligen att Bantings bantningsråd är humbug. Skriften utkom i flera upplagor och översattes bl. a till svenska av en doktor Edward Edholm (»Bantings kur mot korpulens«, tredje upplagan, Bonniers, 1880).

William Banting var en ovanlig bantare i det att han lyckades hålla sin vikt. Dietföreskrifterna var i stort sett följande: Minska på bröd, smör, mjölk, socker och potatis. Ät gärna fisk och kött men inte lax och fläsk. Sedan gäller det givetvis som alltid att iaktta måttlighet, uthållighet och regelbunden viktkontroll.  I sin bok beskriver Banting sitt förbättrade hälsotillstånd på följande sätt: ”Jag har aldrig mått så bra på 20 år, midjemåttet har gått ner, jag kan gå ner för trapporna och upp utan besvär, sköta arbetet och mitt navelbråck ger mig inte längre några besvär. Synen är förbättrad liksom hörseln.”  I det här fallet inträffade det anmärkningsvärt att hörseln förbättrades. Doktor Harvey, som var öronläkare, lyckades tydligen behandla ett fall av hörselnedsättning med viktreduktion!
 

Kaisa, Aurelias vaktmästare
                          ,

måndag 31 mars 2014

Trygghet i vardagen

Vardagen inom barn- och familjearbetet kan vara lite hektiskt ibland.
Vad består vardagen av? Rutiner som är viktiga både för barn och vuxna.

Eftis, skolbarnens eftismiddagsverksamhet är den arbetsformen, som fyller min arbetsvecka mest.
Min dag kan börja med möten, nätarbete, dagklubb eller familjecafe, men när dörrklockan ringer halv ett på dan och barnen kommer, då börjar dagen på riktigt.
Jag och mitt arbetspar tar emot barnen, som kommer från  skolan. Om vädret tillåter, går vi ut, för att leka och springa av oss tröttheten.

Mellanmål. Den lagar vi själva turvis med mitt arbetspar.
Det handlar inte bara om att få magen mätt, det är så mycket mer.
Barnen sätter sig vid sina egna platser vid matborden, har med sig den bok, som de har själv valt för dagen.
Sen är det dags att lugna ner sig. Vi knäpper händerna, lyssnar på tystnaden, välsignar maten.

                                  Gud, jag tackar dig för min mat,
                                  för allt det goda som finns på min fat.
                                  För regnet, vinden och solens ljus,
                                  för alla jag älskar som bor i mitt hus.
                                                  Amen

 Barnen får turvis hämta mellanmål, medan den andra barnledaren läser högt.
Just nu håller vi på med att läsa Bibeln, Från början till slut, gamla testamentet.
Spännande berättelser enligt barnen.
"Läs lite till", brukar vara en vanlig kommentar dagligen.

När vi har läst färdigt, är det dags för lugn matmusik. När barnen har ätit färdigt, för de bort sina kärl, torkar sin matplats, tar fram sin läsbok och vi vuxna hinner med en kopp kaffe.
Oftast är det så lungt och tyst, att man skulle kunna höra en knappnål falla.

Hela rutinen med mellanmålet är viktigt, den avbryter dagen med sin lugnhet och tystnad.
Den ger energi och krafter. Vi har lärt oss, hur viktigt det är i vardagen, stanna upp, lugna ner sig  en liten stund på dagen. Kroppen får näring, öronen och huvudet får vila.
En härlig, varm känsla sprids i hjärtat.

Vad är då vårt mål, det viktigaste, som vi vill ge barnen?
En trygg eftermiddag, vila, utevistelse, lek och pyssel som motvikt till skolarbetet.
En hemtrevlig stämning i vardagen, en upplevelse:
                                 "Det här är mitt eftis!"

Efter mellanmålet är det dags för läxor, lek och pyssel. Vissa dagar går vi ut en gång till.
Föräldrar börjar komma efter sina barn. En vanlig reaktion dagligen av barnen är:
                                 ”Oj nej, varför kom du så här tidigt?”

Päivi Leinola, barnledare
Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet, Centralen för kristen fostran
Åbo svenska församling
 

 

 

onsdag 5 mars 2014

På återseende...


När du läser det här är det en tid sedan min farmor dog. Nu är jag far- och morföräldralös något som vi alla någon dag kommer att bli. Jag tog farväl av min farmor veckoslutet innan hon dog. Vi träffades utanför sjukhuset med familjen och så gick vi in. Vi kommer in och tar trappan till höger, går upp till andra våningen och så är det andra dörren till vänster. Vi går in och där ligger hon, min älskade farmor. Hon är den enda patienten i rummet och vi vet alla vad det betyder, hon har inte länge kvar.

I tur och ordning går vi fram till sängen och säger hej, farmor orkar inte prata men hon uppfattar vad vi säger och hon förstår. Så är det min tur, jag suckar, ögonen vattnas, jag klarar inte av att hålla tillbaka tårarna och så går jag fram och hälsar på henne. Jag håller henne i handen och säger några ord.

Efter att alla har sagt hej så gör vi det vi alltid har gjort när vi ska ta farväl av en släkting, vi stämde upp i sång. Blott en dag, ett ögonblick i sänder... Farmor sluter ögonen och man ser att hon njuter. Du omsluter mig på alla sidor... Sång efter sång sjunger vi, psalmer, lovsånger, sånger som farmor känner igen från gångna tider. Få gånger har det känns så meningsfullt att sjunga och få gånger har orden vi sjöng betytt så mycket. Och medan vi sjöng önskade jag att sången aldrig skulle ta slut, jag ville bara sjunga, bara sjunga...

Det är i stunder som de där jag slås av hur viktig min tro är för mig och för min familj. Jag har alltid haft en tro men det är i nödens stund som jag märker hur mycket den verkligen betyder. Jag förstår också att den tro jag haft sen barnsben och den uppfostran jag fått är en så oerhört viktig del av den vävnad som min personlighet består av, en vävnad som min farmor har haft del i att väva. Ja tron är en famn att vila i och jag förstår att det kristna budskapet och tron på Gud bär, ja det bär ända in till och bortom döden.

Ingen vet vad som händer den dagen vårt hjärta slutar slå och vi tar vårt sista andetag men jag tror att vårt sista andetag är första steget på en helt ny resa till ett fantastiskt resmål. Och jag tror att jag inte har något att förlora på att tro, jag har absolut ingenting att förlora, bara en evighet att vinna.

Jag har sörjt, jag sörjer och jag kommer att sörja min farmor. Men jag känner även en lättnad över att hon inte behöver lida mer och att hon har det bra nu. Och vilket underbart hopp jag får bära att en dag få möta henne igen, precis som hon bar på hoppet om att återförenas med farfar, och mötas på den väg som hon vandrat före mig. Vilket fantastiskt hopp! Så när du nu läser det här så är det en tid sedan min farmor fick komma hem, på återseende älskade farmor.
 
Christer Romberg
ungdomsarbetsledare

måndag 3 februari 2014

Snickarsonens lärling.

Jag brukar litet skämtsamt, men helt på allvar säga att jag antagligen inte är färdigutbildad och kompetent att utföra mitt arbete före den dag jag får mitt pensionsbesked. Jag har fått min utbildning till diakonissa för litet över tjugo år sedan och har alltså ungefär tjugo år kvar i arbetslivet. Efter att jag blev färdig från med mina studier har jag hela tiden lärt mig nytt. Med betyget i handen då för tjugo år sedan var jag nog rätt så vilsen. Jag hade principer och teorier i färskt minne. Handledarens ord från församlingspraktiken ringde ännu i öronen – jag ville göra som hon, vara som hon. Om jag hade varit snickare istället hade det känts som om jag hade fått verktygen och det vackra träet samt litet råd om hur de skall användas. Med den introduktionen skulle jag arbeta och producera ett hantverk som inte bara var brukbart men också vackert, i diakoniarbetet skulle det betyda att arbetet skulle vara meningsfullt för de människor jag möter.

Jag fick börja mitt arbete och pröva mig fram. Med goda kolleger och trevliga församlingsbor kom jag igång och så småningom har jag lärt mig mer och mer. I början var nog mitt hantverk inte så väl hyvlat och vackert men så småningom har också jag kunnat lämna efter mig en och annan välsnidad fönsterbåge. Fortfarande slinter kniven ibland och det blir ett fult hack i träet, skillnaden är väl den att jag numera vet litet mer om hur träet skall slipas och hacken blir färre och mindre. Liksom jag har lärt mig mera om träet har jag lärt mig mera om mig själv. Det är viktigt eftersom min person är mitt främsta arbetsverktyg. Jag är fortfarande samma person som har lätt för att säga vad jag tänker och tycker och jag ställer fortfarande höga krav på mig själv och andra. En annan skulle inte göra som jag, säga som jag. Men såhär mitt i livet har jag hunnit bekanta mig med mitt viktigaste arbetsverktyg, mig själv. Jag har lärt mig hur jag beter mig och kan om jag vill slipa ner de vassaste kanterna. Den skickliga snickaren vet vilket trä som duger till vilket arbete men vet också att det som är svårast att bearbeta, kvistar och hårt eller skadat trä oftast blir det vackraste föremålen.

Det finns ännu mycket att lära om de människor jag möter och om mig själv. Varje vecka kommer det emot erfarenheter som är utmanande och värdefulla. Det jag tänker att jag kommer att kunna bättre den dagen jag står inför pensioneringen, om sådär tjugo år, är att bemöta dem jag möter. Jag behöver också lära mig att vila i mitt arbete, att mäta ut krafterna så att de räcker till för hela uppdraget. För att komma dit behöver jag ta modell av någon, några, litet av alla människor jag möter.

Speciellt bra förebilder finns det i unga människor. Jag beundrar dem, de är för det mesta så energiska och fulla med idéer, visioner och drömmar, men de kan också vila, ta igen sig, koppla av. Unga människor kan sova länge, hänga med kompisar och bara slappa. Andra förebilder är de äldre, de har så mycket visdom och förstånd. Dessa männsikor har lärt sig att ta pauser, lärt sig att fördela krafterna på det väsentliga. Det finns hur många fina modeller som helst. En särskilt bra modell är Jesus, jag har tänkt att han nog inte var en särskilt lätt människa att umgås med, trots att han kunde vara obekväm är han en modell som vi människor ännu idag har mycket att lära av. Jag vill lära mig av honom, jag vill lära mig att fokusera på det viktiga och vara modig nog att också göra det viktiga för honom, för dig och för mig.

Jag måste lära mig att vara nöjd med vad jag producerar, att se det vackra i fönsterbågens fals, inse att mitt hantverk fyller sin plats. Snickarsonen älskar mig och dig för det vi är, inte för det vi presterar.
 
Carita Eklund
diakonissa

onsdag 8 januari 2014

Gott Nytt År!


Jul- och nyårsfirandet är förbi och vardagen i det nya året har satt igång.

 
Vad gör ett år till ett gott år? Vad menar vi och vad förstår vi med ”gott nytt år”. Det är något väldigt individuellt och hänger ihop med sådant vi håller för viktigt och gott.


Många skulle ge vad som helst för att kunna se in i framtiden för att kunna ge en prognos, så att man kan bygga ett så gott liv som möjligt. Man vänder sig till olika experter och frågar: ”hur kommer ekonomin se ut det här året?”, ”hur kommer familjen klara sig det här året?”, ”hur kommer hälsan att vara det här året?” osv.

 
Det viktigaste är inte att veta allt som kommer att hända. Det är långt viktigare att rikta sitt liv mot rätt saker, att se vad som är de viktiga sakerna i livet. Vad är de verkliga skatterna?


De är de små valen i vardagen som är avgörande och att lägga sig till med dåliga eller goda vanor. Vi kan påverka inriktningen i våra liv. I skrivande stund väntar jag och min fru på att vårt tredje barn skall födas. Jag önskar inget annat än gott för våra barn och jag ber Gud om visdom och hjälp att vara en god far.


Ibland kan vi se en mening med det som sker men vi har inte svaret på allt här i livet. Oavsett hur omständigheterna för det här året ser ut för dig kan du lägga ditt liv i Guds händer. Det är gott att börja året i Jesu namn.



Jonathan Westergård
församlingspastor