fredag 29 augusti 2014

Bibeln och psalmboken




En sommar under studietiden fungerade jag som kantorsvikarie i Esbo kyrka (den nuvarande Domkyrkan). Före helgmålsringningen på lördagskvällen hade jag spelat en vigsel och skyndade efter den till tågstationen för att hinna ta ett visst tåg mot Helsingfors och Vanda där jag bodde den tiden. (Då var tågtrafiken inte alls så livlig som idag...) Tåget kom och jag hann precis! Lättad och andfådd satte jag mig ner på bänken. Konduktören kom och jag började gräva i notväskan efter plånboken. Jag grävde och grävde, den borde ju ha varit där, men ingen plånbok hittade jag. Konduktören hade nog förvånansvärt mycket tålamod, men till sist, efter att han hade väntat mer än tillräckligt, måste jag medge att nu är jag tyvärr helt utan pengar. Då sade han att jag måste stiga av på följande station eller hållplats. Den tiden fanns det många små sådana på vägen mot Helsingfors. Jag själv var i panik, för på en lördagskväll skulle jag inte kunna fortsätta nånstans därifrån och speciellt inte utan pengar!

Nu var goda råd dyra! Efter att ha övervägt tanken en sekunds bråkdel tittade jag på honom så vädjande jag bara kunde och frågade om inte han kunde låna mig pengar. Det rådde tystnad en stund. Han hade säkert varit med om sådant många gånger tidigare. Men nånting i min fråga tycktes ändå beröra honom under det professionella skalet och han frågade oväntat försiktigt om jag kanske kunde visa upp någon sorts garantier. Igen grävde jag inne i notväskan, lyftande fram det dyrbaraste jag hade, bibeln och psalmboken och frågade om dom skulle duga. Hans ansikte knyckte några gånger, det professionella var nog under hård prövning. Sen sade han långsamt att han visserligen hade menat något annat, t.ex. en klocka eller motsvarande. En klocka eller ett armbandsur hade jag och det fick han sen mot 10 mark. Äntligen kunde jag fortsätta min hemresa med biljetten betald och evigt tacksam för att inte behöva övernatta längs tågbanan. Följande dag, söndag, var ju också en arbetsdag för sommarkantorn den och den.

Han sade att jag kunde komma och betala skulden och få tillbaks klockan på måndagen på järnvägstationen i Helsingfors efter klockan 9. Där fanns den på tiden (och kanske också idag) ett stort rum för konduktörer. Utanför den dörren stod jag sen, lite darrande, följande måndag efter kl. 9 med en 10-marks sedel i handen.

Dörren öppnades och jag såg, som det då kändes, hundratals uniformklädda konduktörer, väntande på sina arbetsturer, drickande kaffe och livligt diskuterande med varandra. Blygt presenterade jag mitt ärende för den första konduktören som nu råkade komma mot mig. Helt oväntat vände han sig genast mot hela stora yrkesgruppen och ropade högt: "Bibeln och psalmboken är här!" 

P.S. Plånboken hittade jag sen senare i sakristian i Esbo (Dom)kyrka.

Ses
!

H. MaD

fredag 15 augusti 2014


Välgörenhet


Jag har funderat ut och in på vad jag skall skriva om... och jag kom till den slutsatsen att jag vill dela med mig av ett av mina hobbyn.
 
För ett antal år sedan började min man samla på sig en massa Tunturi mopeder och moped delar. Först var det bara något som han insåg intressant, men efter en tid blev det en hobby. Han höll på och meckade med dom all sin fritid, ibland kanske lite för mycket till och med. Men det bar frukt: gamla hemska rostiga mopeder blev skinande fina, ja dom blev precis som nya.
 
Hobbyn blev så småningom mycket mera. Han gick med i en moped organisation: AMA ry (Auranmaan mopedi-ja ajoneuvoharrastajat ry). Först var det ganska långt som en vanlig klubb, de samlades regelbundet och hade olika utflykter tillsammans. Så småningom utvidgades verksamheten enormt.
 
Tunturi som tillverkat en hel del mopeder och cyklar hade en tjänst som man kunde ringa till och kolla upp sin årsmodell på mopeden. Det fanns gamla mappar fulla med häften som hade information om alla mopeder som kommit ut ur fabriken.
 
2007 beslöt de på Tunturi att inte längre tänkte hålla på med denna tjänst. Min man som från och till jobbat på Tunturi fick nys om detta. Dessa mappar gavs över till AMA ry som nu har hand om det hela. Vi utarbetade ett intyg både på finska och svenska som man kan beställa, där årsmodellen kommer fram och som dom flesta besiktningskontoren kräver för att få en moped registrerad. Det är närmast min man och jag som gör dessa intyg om kvällarna. Det handlar om mera än 1000 per år, så man vet nog vad man gör om kvällarna. Allt detta gör vi på frivillig basis. Jag har själv också hört till AMA ry redan flera år.
 
AMA ry ordnar också mycket annat nuförtiden och vi är ganska många frivilliga som ställer upp och hjälper så gott det går.
 
Det beslöts tillsammans med Tunturi att det tas en liten avgift för årsmodellintygen och pengarna som kommer in går helt och hållet till välgörenhet. Vi har t.ex fört leksaker för flera tusen euro och förra året förde vi över 20 tv:n till barnavdelningarna på tyks. Lastenklinikan kummit har frågat om AMA hellre skulle ge pengar till dom och dom skulle föra vidare, men vi tycker att sakerna kommer iaf fram om man själv för dom och ingen tar något imellan.

 AMA ry hjälper också fattiga organisationer på olika sätt; en ensamstående föräldrars förening ansökte om hjälp till en resa, olika ungdomsfotbollslag har ansökt pengar till spelkläder och spelresor osv.
 
Då organisationen startade var det första AMA var med på var Kaunialas krigsveteransjukhusets insamling. Det är en jätte stor satsning var det är flera hundra mopeder med och kör inne i Helsingfors och ut till Kauniala där det hela slutar utanför sjukhuset. Det har varje år varit flera kändisar med och köra också.

 Nuförtiden satsas det mest på barn och ungdomar vilket vi tyckt har varit jätte viktigt.

Jag tycker det är viktigt att kunna ge och se glädjen som det framkallar!

 

Annika Niemelä

Ungdomsarbetsledare