Ekofasta - en utmaning i fastetid

Är det bara jag eller har fasta och fastetiden blivit mera uppmärksammad i år? Flera av mina vänner fastar på olika sätt, på Facebook har fastebesluten delats och på nätet hittar man flera fastebloggar. I vår församling träffas en fastegrupp som tillsammans läser boken ”Om kristet motstånd”, skriven av Patrik Hagman. Och när jag knäpper på tv:n en morgon sitter det en präst i studion och pratar om kyrkans fastekampanj Ekofasta – en kampanj som vill inspirera till ett mera måttfullt och miljövänligt liv och motverka klimatförändringar.

Fastan kan se ut på många olika sätt, men i centrum finns vår relation till Gud, våra medmänniskor och oss själva. Hur kan dessa relationer fördjupas? Här kan vägen och sätten se olika ut. Någon lämnar bort tv-tittandet under helgerna och väljer att läsa Bibeln eller en adaktsbok i stället, eller kanske ringa vänner och bekanta som man så länge önskat hålla kontakt med. En annan avstår från kaffe och sötsaker och ger pengarna till insamlingen Gemensamt Ansvar. Fastan har både inre och yttre vägar.

Själv inspireras jag i år av Ekofastan och jag bestämmer att den för min del ska handla om att ta hand om saker (kläder, föremål osv) jag redan har, medan jag undviker att köpa nytt. Jag planerar att göra alla de där små sakerna: sy i knappar på koftor, stoppa sockor, inventera frysen och använda det som finns, ta bort stearin från dukar som legat ett år i tvättkorgen, plantera om den stackars blomman som får allt mindre utrymme i sin kruka o.s.v. Jag tror att om jag tar mig an de här ogjorda sakerna som samlats på hög skapar jag ett större utrymme i hjärtat (irritationen lättar). Jag blir medveten om de saker jag har samtidigt som det är en övning i omsorg och tacksamhet. Det där utrymmet i hjärtat hoppas jag ska få kunna fyllas med t.ex. det goda som boken ”Bibelns pärlor” av Martin Lönnebo ger – en bok som är min följeslagare under fastan.

                                  

Men redan dag två i fastan får sig mina fina planer en törn. I fastedagboken har jag den 23.2 skrivit: Jag gick förbi Butiken. De hade rea. Jag gick in. Upptäckte först en -70 procents rea. Ännu allting lugnt. Bara två ljus och några klistermärken i korgen. Men sen skylten: ”Fyll kassen med så mycket den tål och betala 5 euro”. På hyllorna fanns det mest sådant man klarar sig utan så jag tänkte först att det inte ens blir aktuellt att ta en kasse. Ack inte. Där stod jag plötsligt med en öppnad kasse och tryckte in en ljuslykta och en bricka. Och när man väl är så långt och inser att oberoende av vad jag handlar härnest – om det ryms i påsen  betalar jag ändå samma sak. Alltså blev det ytterligare: bokmärke, bordduk,  fula kort (men vars kuvert jag kan använda),  mera inte-särskilt-fina-klistermärken, två påskljusstakar, en liten skål som jag snabbt motiverade för mig själv att jag ska så påskgräs i.

           

Kassen tynger när jag bär den hem. Den väger mera än sakerna jag har i den. Den väger känslan av fastemisslyckande. Det var ju inte så här det skulle gå. Jag skulle ju ta till vara saker, undvika att skaffa nytt. Särskilt inte fler ljusstakar och lyktor.

Kristus är världens ljus, tänker jag lite matt när jag packar upp mina ljusprylar och annat smått på köksbordet, men småningom blir orden en inre bön: ”Kristus – kom och var världens ljus. Mitt bland mina inköp den här fastetiden.”

Kanske är det så att man mitt uppe i en präktig fasta som slår slint kan höra Gudshjärtat tydligare just tack vare att det inte blev som man tänkt sig?

Malena Björkgren

församlingspastor

Bibelns år i Åbo svenska församling

Julnatten enligt Legobibeln se: http://www.thebricktestament.com/

Barnens bibel är en fantastisk bok! Bibeln som sådan är så full med svårtlästa sidor att få har läst och studerat alla dessa sidor. Men barnens bibel borde också alla vuxna  läsa! Där finns alla de underbara berättelserna om Noa, Abraham, Isak och Jakob, Mose i vassen, Kung David, Daniel i Lejongropen, för att inte sedan tala om nya testamentets berättelse om Jesu liv och apostlarnas äventyr. Allt i en kompakt och lättläst bok och med bilder!

Min favoritberättelse är  om Josef, Jakobs älsklingson som säljes som slav till Egypten. Vilken historia och vilket livsöde han fick! Levde först som pappans favoritbarn, fick utbildning och behövde inte utföra sådant hårt kroppsligt arbete som hans övriga bröder. Han var speciell, just det som de flesta barn önskar sig: vara utvald, ha en speciell begåvning, var betydelsefull, inte bara en i massan.

Men det hade sitt pris att vara Josef. Bröderna kände sig verkligen orättvist behandlade och Jakob tyckte väl att han har rätt att favorisera. Det får man ju inte i dagens familjer. Alla ska älskas lika mycket, alla har något de är bra på, alla är unika!

Men Jakobs favorisering och Josefs bortskämdhet ledde till att bröderna gjorde sin stora livssynd. De sålde sin bror för att bli av med honom, ljög åt sin far och levde med lögnen nästan hela sitt liv.

Är det först då som Josef  vaknar upp och inser att han blivit förfördelad? Då han möter motgångar, slipas han, ändras och blir den man som Gud behöver i sin plan. Han är ändå den utvalde, men nu behöver han inte den känslan för att leva lycklig, han behöver inte skryta med sin begåvning. Han vet att han är utvald och har en viktig uppgift som bara han kan utföra, men han går med en sorg om att ha blivit sviken, ratad av sina egna.

Försoning och förlåtelse höjer berättelsen till ett lyckligt slut.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

Josef ger sig till känna inför sina bröder

Konsten har ofta tagit upp teman från bibelns historier, likaså musiken. Bach gjorde sina Passioner med bibelns texter, liksom Mendelssohn och många andra kompositörer.

I ÅSFs barnkör sjunger vi inte ännu musik av Bach men har vi sjungit en musikal med lite lättare sånger om Josef och nu våren 2012 planerar vi att sjunga om Mose och hur Israels folk blir befriat från  slaveriet. Vi håller oss till barnens bibel med sångens kraft!    

Birgitta Forsman

Kyrkomusiker

Bysantinsk mosaik

Mose tar av sig skorna vid den brinnande busken

En andlig övning

Ska vi göra en andlig övning? Andliga övningar tränar insidan.

Sätt dig bekvämt. Ta några djupa andetag. Låt axlarna sjunka ner. Försök stänga ut allt som finns runt om kring dig. Låt vardagen och bekymren rinna av dig. Det finns bara här och nu. Du är här och nu.

Fokusera blicken på texten och läs långsamt. Långsamt! Smaka på orden. Läs högt om du kan. Stanna upp ibland. Lyssna till den inre rösten. Var ärlig.

Tänk tillbaka på året 2011. Vad jobbade du med? Hur såg ditt privatliv ut?

Hur mådde du? Vad du lycklig, trött, stressad, helt OK, inspirerad, irriterade, arg, deprimerad, ångestfylld, glad, nöjd? Hur mådde du?

Vad kan du göra för att du ska må bra i år?

Behöver du sova mera? Motionera mera? Drömma mera? Skriva ner dina tankar och känslor? Hitta nya vänner och intressen? Söka professionell hjälp? Åka på retreat? Måla?  Musicera? Läsa? Jobba mindre? Jobba mera? Få arbetshandledning? Skapa rutiner? Grubbla mindre? Umgås med familjen och vänner?

Vad skulle du må bra av?

Må Gud välsigna Dig under hela 2012!

Mia Bäck
Församlingspastor

Inför barnet i krubban

Att ställa fram en julkrubba i hem, skolor, kyrkor, skyltfönster och andra platser är en nygammal sed. Julkrubban har sin förebild i det som den helige Franciscus gjorde julnatten 1223. Franciskus ville för invånarna i den lilla bergsbyn Greccio lyfta fram julens händelse på ett enkelt och folkligt sätt. I en grotta i bergen iordningsställde Franciskus en krubba med halm. Runt krubban placerade han levande djur, en oxe, en åsna och ett lamm. Genom franciskanerna spred sig bruket att iordningsställa julkrubbor, inte kanske med levande djur, men med figurer av trä, keramik eller annat material. I Åbo, som strävar efter att vara Finlands julstad, kan man se julkrubbor på många ställen i det centrala Åbo. I Domkyrkan finns en liten unik julkrubba i Johannes döparens kapell. Kapellet finns genast till vänster då du kommit in i själva kyrksalen och intill kapellet hänger också Domkyrkans votivskepp.

Hieronymus samtal med Jesusbarnet

Kyrkofadern Hieronymus, som föddes 342 i Kroatien, är mest känd för sin latinska bibelöversättning Vulgata. Hieronymus bodde flera år i Rom, där han blev en populär själasörjare bland stadens societetsdamer. Trött på den kyrkliga maktkampen och alla intriger flyttade han till Betlehem där han bodde i över trettio år, fram till sin död år 420. Rätt känd är en liten meditation av Hieronymus, där han berättar hur han ofta har ett samtal med Jesusbarnet.

Hieronymus inleder samtalet: ”Ack, herre Jesus, hur du fryser och darrar, hur hårt du ligger för min salighets skull! Hur skall jag kunna ge något till dig i stället? ” Hieronymus upplever att barnet svarar honom: ”Jag önskar ingenting käre Hieronymus. Ge dig tillfreds! Jag skall bli ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset.”

Ett samtal om de riktiga gåvorna

Hieronymus fortsätter: ”Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dig alla mina pengar.” Men då svarar Jesusbarnet: ´Himmel och jord tillhör mig. Jag behöver inga pengar. Ge dem i stället åt de fattiga, och jag skall betrakta det som om det skulle ha getts åt mig.” Hieronymus är envis och fortsätter: ´Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste få ge dig något. Annars dör jag av smärta.” Då svarar barnet: ”Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga dig, vad du skall ge mig: Ge mig dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse.” Hieronymus svarar: ´Vad skall du göra med allt detta?” och han får höra barnet säga: ”Jag vill ta dem på mina skuldror - det skall vara min härlighet och mitt herradöme. Jesaja har ju förutsagt, att jag vill bära och ta bort alla dina synder.”
Då börjar Hieronymus gråta: ”Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde att du ville ha något av mig, och så vill du bara ha det onda hos mig. Ta bort vad som är mitt! Ge mig vad som är ditt så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet.”

Jag tycker att Hieronymus samtal med Jesusbarnet säger oss vad som är julens verkliga innehåll. Kanske du och jag kan försöka bli stilla en stund och föreställa oss att vi liksom Hieronymus samtalar med barnet i krubban.

Jag önskar dig en välsignad julhelg

Eero Sepponen
kyrkoherde

Mitt sista blogginlägg

Församlingen är inte vilken gemenskap som helst, den är ett liv. I Åbo svenska församlingar får vi alla leva från vaggan till graven, växa som människor i gemenskap med varandra och Gud. Vi döps, vigs och jordfästs i vår gemenskap och vi får utvecklas som kristna genom att gå i högmässa. Åbo svenska församling omfamnar vårt livsäventyr och hjälper oss att sätta blicken mot det kommande livet.

För mig kommer snart min relation till församlingen att förändras. 6.1 2012, Trettondagen, håller jag min sista högmässa som församlingspastor i Åbo svenska församling. Jag har kallats att gå in i andra uppgifter i kyrkan och kommer fr.o.m. då att inleda forskning på heltid vid teologiska fakulteten. På trettondagen sätter jag punkt för en nästan åtta-årig anställning i församlingen (ca fyra år som ungdomsledare och fyra år som församlingspastor). Nu återstår för mig att börja avsluta mina projekt, förbereda arbetet för den som följer mig och ta till vara alla minnen från min tid som församlingspastor.

Åbo svenska församling var mitt första andliga hem. Jag kom till Åbo år 2000 och inledde mina teologiska studier på Åbo Akademi. Efter ett tag hittade jag in i församlingens gemenskap. Ni tog emot mig och tillsammans med er har jag under åren fått växa i min yrkesroll, som medmänniska och i min relation till Gud. Ni har visat mig varför jag behöver kyrkan och det är med visst vemod som jag nu förbereder mig på att lämna över ansvaret som församlingspastor ni så generöst anförtrodde mig.

Men trots att jag nu lämnar min tjänst som församlingspastor lämnar jag inte församlingen. Jag och min fru Stefanie kommer inte att flytta från Åbo ännu på flera år så vi lär ses bl.a. på söndagar i kyrkbänken. Mina uppgifter ändras alltså i församlingen från att vara församlingspastor till att vara församlingsmedlem och den uppgiften ser jag fram emot att utföra tillsammans med er.

Tack för dessa år! Jag har tyckt om att vara er församlingspastor.

Fredrik Portin

Myriaders myriader änglar

När jag var tonåring brukade jag och mina kyrkligt aktiva vänner fantisera om himlen. Hur det skulle se ut och vad som skulle hända där. Vi föreställde oss ett himmelrike lika konkret som altartavlorna i kyrkan vi växte upp i. Vi fantiserade om Paradisvägen och Kärleksstigen där vi skulle bo, om gator av renaste guld och myriaders myriader änglar.

En av mina vänner trodde att man i himlen får göra det som man älskar allra mest. Hon skulle sitta på en vacker blomstrande sommaräng och måla tavlor. En annan vän skulle dra sladdar och mixa ljud och ljus vid en stor himmelsk konsert.

Även om jag idag tror att himlen kommer att vara helt annorlunda än jag någonsin i min vildaste fantasi kan föreställa mig, att himlen är mycket abstraktare än så, så är det ändå de här barnsliga bilderna av himmelriket som finns närmast hjärtat och som tröstar mig. Tröstar mig varje gång som någon kär människa lämnar detta liv.

När du läser det här har det gått två veckor sedan min unga vän omkom i en trafikolycka. Han blev 19 år gammal. När jag skriver det här har det gått fem dagar sedan olyckan och jag har ännu inga ord för det som har hänt. Jag har inte förstått det än. Hur han, som alldeles nyligen erbjöd sig ta bilen till våra skribaplaneringar, inte finns här mera. Hur han, som alltid mötte mig med ett stort leende och glada ord, inte längre får fortsätta glädja människor i sin närhet. Hur han, som var så lycklig över sin nya studieplats, inte längre kommer att umgås i mysrummet på TF.

Mikaelidagens bibeltexter om himlastegen, Guds tron och änglaskaror ger mig himmelskt hopp. Och jag föreställer mig min unga vän i himlen där han gör det som han älskar alla mest. Jag föreställer mig att han står i ett lyxigt kök och kockar ljuvligt god mat till nyfunna vänner. Jag föreställer mig att han är med i ett häftigt rockband och ackompanjerar den stora änglakören. Jag föreställer mig att han är mitt i händelsernas centrum vid den stora himmelska bröllopsmåltiden. Framförallt föreställer jag mig honom tillsammans med sin älskade pappa och alla dem som har kommit fram före honom.

Jag ser fram emot den dag då jag får möta honom igen på andra sidan pärleporten. Då jag får höra honom ropa: ”Hej Mia!”. Då jag får krama om honom och säga: ”Jag har saknat dig!”.

Och i bakgrunden hör vi myriaders myriader änglar sjunga All You Need is Love av Beatles. Kärleken upphör aldrig!

Mia Bäck
(Den här texten publicerades i KP torsdagen den 29.10)

Se människan

På den senaste tiden har jag i många olika sammanhang stött på diskussion kring skuld och skam och om skillnaden mellan dessa två. Skuld är en följd av att vi handlar moraliskt fel och känner skuld över det vi har gjort. Skam däremot handlar mera om vem vi är. Skammen får oss att känna att vi inte duger. Botet på skuld är förlåtelsen. Då handlar det om den förlåtelse vi får av dem vi har behandlat fel, om det att vi förlåter oss själva men också den förlåtelse som grundar sig på Kristi försoning. Men hur är det med botet på skammen då?

Paavo Kettunden har forskat i och skrivit en bok om finländarnas upplevelse av skam (Kätketty ja vaiettu, Kirjapaja, 2011). I en föreläsning om ämnet konstaterade han att, om den grundläggande smärtan i livet är skammen över vem vi är, är inte svaret på denna smärta förlåtelsen. Då skulle det bli en förlåtelse för vem vi är, och det ska ingen behöva ursäkta sig för. Enligt Kettunen kan en människas hela liv gå ut på att söka bekräftelse för att hon duger. Men människan kan inte bli duglig genom att försöka duga. Människan blir duglig först när hon accepteras sådan hon är, menar Kettunen. Enligt vår kristna tro är människan skapad. Inför Guds ögon är hon redan från början ett konstverk, en skatt och målet för Guds kärlek, skapad att leva i en relation till sin skapare. Ett av de viktigaste sätten på vilken acceptansen förmedlas i praktiken är hur vi bemöter varandra.

Enligt vissa teorier är grunden för människans bottenlösa skam det sätt på vilken hon har blivit bemött som barn. Har hon blivit sedd och accepterad av sina föräldrar har hon lättare att finnas till även senare i livet . Men jag tror också (kanske det finns någon teori om det?) att den kultur vi lever i har betydelse för hur vi upplever oss själva. Det slog mig efter att ha vistats i södra Frankrike några månader. I den stad där jag bodde märkte jag en stor skillnad i hur folk bemötte varandra ute på gatan i jämförelse med det sätt jag var van med från Finland. Människorna såg varandra. Jag menar inte att folk stirrade på varandra men de mötte varandra med blicken oberoende av ålder och kön. I huset där jag bodde hälsade folk på varann oberoede av om de kände varann eller inte och det kändes helt naturligt. För mig gav det en känsla av att finnas till. Hur ofta händer det inte här att folk på gatan går utan att se dem som de möter. Eller kanske människor ser varandra men vänder sedan hastigt bort blicken för att inte stirra, vara oartiga eller inkräkta på andras revir. Eller så vill folk inte bli missförstådda. Eller så orkar de bara inte bry sig…

Jag tror man kan fömedla ett människovärde enbart genom att se andra. Eller kanske också på det sätt man ser på andra. (En blick kan ju förmedla förakt lika väl som acceptans och värme.) Men sättet, att se varandra och att hälsa även på främmande människor, borde lanseras i Finland. ”Se människan” kunde bli en kampanj för Kyrkan. Kampanjen skulle synas som reklam på bussarna och reklamstolparna där det skulle stå något i stil med ”var inte blyg - se din nästa” eller ”säg hej om du vågar”. Effekten av kampanjen skulle få igång en förändring i kulturen som skulle minska på känslan av utanförskap i vårt samhälle, eller?

Det bästa i detta fall är kanske trots allt, att börja med sig själv, att medvetet lyfta blicken från gatan och kanske hälsa på folk i trappuppgången. Och visst, på sätt och vis pågår den kampanjen diskret redan bl.a. i församlingens verksamhet. Den pågår på många håll i möten mellan människor i familjeklubbar, ungdoms- och seniorkaféer, diakonimottagningen, i gudstjänsten när man blir hälsad välkommen då man kommer till mässan, eller när man sitter tillsammans på kyrkkaffet och pratar med helt främmande människor. En vänlig blick kan vara ett steg på vägen till svaret på den andras fråga; duger jag?

Katja Laaksonen
diakon