Morsdag...

 

Tänk vad tiden förändrar allt...

För mig var morsdagen något alldeles speciellt när jag var barn. Redan långt innan morsdagen höll jag på att pyssla ihop morsdagskort i smyg, för självgjorda skulle dom ju vara.
På morsdags morgonen ville jag stiga upp före mamma och koka kaffe åt henne (vilket var verkligen svårt, för hon steg alltid så himla tidigt upp). Hon försökte alltid ligga kvar i sängen tills jag kom med mitt kaffe och morgonmål till sängen. Jag ville också att hon skulle få en dag utan dom vanliga sysslorna, så jag hjälpte till så gott det gick. Sen hörde det till att åka till mormor och till farmor för att hylla dem också. Det var en alldeles speciell dag!
Idag är morsdagen något helt annat, eftersom det inte finns mera någon mamma, mormor eller farmor att fira. Det blir inte kaffe på sängen mera...
Vi har ju nuförtiden vårt alldeles fantastiska familjeläger som är på morsdagsveckoslutet och det är på ett sätt väldigt skönt att inte behöva tänka på hur det var alltid förr. Vi brukar ha det så fint tillsammans att man inte vill byta ut det mera. En andakt som en gång hölls under familjelägret har blivit väldigt viktig för mig och alltid då det är morsdag tänker jag automatiskt på den. Jag skulle gärna dela med mig av den åt er:

 

Du kommer att kalla henne mamma

Det var en gång ett barn som just skulle födas.

Barnet frågade Gud: ”Dom säger att jag ska bli sänd till jorden i morgon, men hur ska jag kunna leva där, liten och hjälplös?”
Gud svarade: ”jag ska välja ut en ängel åt dig. Och din ängel ska vänta på dig där och ta hand om dig.”
Barnet frågade: ”Men här i himlen behöver jag inte göra något annat än sjunga och skratta och vara lycklig.”
Gud sa: ”Din ängel kommer att sjunga för dig och le mot dig varje dag. Och du kommer att känna att din ängel älskar dig och vara mycket lycklig.”
Barnet frågar: ”Men hur ska jag kunna förstå vad folk säger när jag inte kan språket?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att säga de allra vackraste ord du kan tänka dig och med stort tålamod och kärlek kommer din ängel att lära dig prata.”
Barnet frågar: Och vad sa jag göra när jag vill prata med dig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att lära dig att knäppa dina händer och att lära dig be.”
Barnet frågar: ”Jag har hört att det finns elaka människor på jorden. Vem ska beskydda mig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att försvara dig även om det är med fara för sitt eget liv.”
Barnet frågar: ”Men jag kommer väl att vara ledsen jämt för att jag inte längre kan se dig.”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att berätta för dig om mig och visa dig hur du kan hitta mig. Och jag finns alltid nära dig.”
Just då var det mycket lugnt i himlen, men man kunde höra röster från jorden och Barnet frågade: ”Gud, om jag måste lämna dig nu, tala om vad min ängel heter.”
Du kommer att kalla henne ”mamma”.
 

 

Annika Niemelä

Ungdomsarbetsledare

Tiden går...

Tänk vad tiden går, i över ett år har jag nu arbetat som ungdomsarbetsledare i församlingen. Det känns som det var igår när jag första dagen på jobbet satt med en höggravid församlingssekreterare och lärde mig hur man skulle göra både det ena och det andra…

Ja det har varit ett spännande samt lärorikt år och visst känns det bra när man upplever att man gjort rätt yrkesval, tänk att få trivas på jobbet! Tänk sen att dessutom, som en bonus, trivas med de arbetskamrater man har! (Jag undrar dock hur de trivs med mig och mitt högljudda sjungande och gitarrspelande… ;)

Ja, jag tycker verkligen om mitt jobb. I mitt arbete får jag vara med om värdefulla människomöten, jag får samtala och berätta om saker som jag tror berör själva kärnan i vad det är att vara människa. På min arbetstid får jag tillsammans med andra fundera över existentiella frågor, jag får grubbla och fundera, jag får skratta och leka, jag får utmana och bli utmanad, jag får sjunga, spela och dramatisera, jag får bli berörd och få se andra bli berörda osv., osv… Ja ibland känns det som om listan på fantastiska saker jag får vara med och göra i mitt arbete nästan kan göras hur lång som helst ;)...!

Visst finns det negativa grejer med mitt arbete men äh, varför ska man tala om dem..? Kanske är man en obotlig positivist… =)

Som du kanske vet, eller inte vet, har vi det senaste året varit mitt uppe i en skriftskolförnyelse. Kortfattat handlar förnyelsen om att svänga om skriftskolan så att vi inleder skriftskolperioden med skriftskollägret (det som förrut varit i slutändan av skriftskoltiden) och bygger vidare på de upplevelser och relationer som skapats på lägret. Jag har varit med så pass länge att jag också fått pröva på den ”traditionella” modellen för skriftskolan och helt spontant har jag upplevt förnyelsen som väldigt positiv. Under hösten och våren har jag sedan fått träffa konfirmanderna i mindre grupper flera gånger och jag upplever att jag har en helt annan kontakt till de här konfirmanderna än vad jag haft med konfirmander under tidigare år.

Det ska bli otroligt spännande att få ta del av konfirmandernas feedback och jämföra den feedback vi får med tidigare år. Har vi lyckats med våra målsättningar? Har skriftskolan som helhet blivit mer meningsfull? För många är skriban en oförglömlig upplevelse och därför har vi genomfört den här förnyelsen. Vi vill att skriban i framtiden fortfarande ska vara en oförglömlig upplevelse där ungdomar får uppleva Gud och hans ofattbara kärlek, där de får lära sig om vad kristen tro verkligen handlar om.

Nu närmar vi oss slutet för de konfirmander som var de första att vara med om skriftskolförnyelsen i Åbo svenska församling. Konfirmationerna står för dörren. När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått spendera tillsammans med de här fantastiska ungdomarna bubblar det upp blandade känslor. På konfirmationen träffas vi för sista gången i skriftskolans tecken vilket känns vemodigt. Samtidigt är jag oerhört tacksam för den tid som varit och alla de gånger jag tänkt:

- Wow, vilka fantastiska ungdomar jag får ha att göra med!

Konfirmationen är ju en fest, ja visst känns det roligt och skönt att blicka vidare! Men visst känns det samtidigt som om det var igår vi träffades för första gången på skribaläger….. ja tänk vad tiden går…

 

 

Christer Romberg

ungdomsarbetsledare

”för dig utgiven”

 

Vad väcker ordet fasta för associationer hos dig? Det är kanske inte de allra gladaste tankarna och det är kanske något man helst skulle hoppa över. Fasta kan vara frågan om en mängd olika saker. Mat, nöje, musik, TV, internet…

Våra tankar cirkulerar väldigt mycket runt oss själva: - jag är hungrig, vad skall jag äta? vad tycker andra om mig? vad skall jag göra för roligt idag?, det är så synd om mig” osv. En snabb titt på Facebooks uppdateringar visar på speciellt hur många unga människors har ett otroligt behov av självbekräftelse. Vi lever i en självcentrerad värld där människor försöker fylla ett tomrum som bara vår skapare kan fylla, med olika sorters konsumtion.

 

Fastetidens budskap torde vara mera aktuellt nu än någonsin. 
Det är som en väckarklocka som väcker oss i vår bekvämlighet. Det skulle kanske vara allra trevligast att ignorera fastan och stänga in sig i sig själv eller dränka fastans budskap i ännu mer ljud. Men om man gör det går man miste om en viktig och värdefull del av livet, något som hjälper oss att finna livet.

 

Fastan ger oss större perspektiv. Det är som att klättra upp i ett utskickstorn.
Vi kan inte imponera på Gud eller samla poäng genom fastan. Idén är inte heller att imponera på andra människor.
Fasta uppfostrar disciplin som vi behöver här i livet. Vi får en förståelse av att hur det är att vara utan något som för oss själva är självklart men inte är självklart för alla andra. Vad skulle du kunna frånvara?
Vi mår själva bättre av fasta. Det stärker oss som människor. Det ger oss utrymme för viktigare saker i livet. Vad är de viktigaste sakerna i ditt liv?
Fastan får oss att se hur mycket vi tänker på oss själva. Det får oss att inse hur mycket vi bara bryr oss själva.

Då vi delar nattvarden säger vi: ”för dig utgiven”. Här är det centrala budskapet i fastetiden. 

Kyrkan är inte de fullkomliga människornas klubb.
Kyrkan består av människor som lever av Guds och nåd och ger det vidare. 

Slösa inte bort ditt liv genom att leva det bara för dig själv.

 

God fastetid!

Jonathan Westergård
församlingspastor

Min väg till kantorsyrket

Jag började spela piano som 7 åring. Min storasyster fick gå på pianolektioner och hon spelade så "ihanaa kappale" så jag ville också.

Men när jag väl börjat var det ju inte så roligt, ingen påminde mig att öva på mina läxor och så slog paniken på en timme före lektionen skulle börja. 

Musiken hade ändå någonslags dragningskraft, för trots mitt bristande intresse att öva så fortsatte jag. Till hösten fick jag alltid ett nytt pianohäfte som lockbete att fortsätta. 

Skolan ordnade pianolektioner åt elever som ville spela och jag fick en ny pianolärare. Olof var en mycket musikalisk svinfarmare från byn. Med Olof fick jag spela fyrhändiga pianostycken. Han skulle spela "lärarens" del och jag "elevens". Det var roligt att musicera tillsammans! Jag blev ivrig på samspelet, men hur det nu kom sig hade Olof också annat att göra än att förbereda sina pianolektioner och till sist blev det jag som tyckte att han borde öva lite mera.

Senare i livet blev det här ofta ett kärt samtalsämne mellan Olof och mig när vi träffades: " Det var nog med mig du blev ivrig på att spela" sa Olof alltid.

Ja, så var det, Olof var ingen virtuos pianist eller utbildad pedagog, nej, han var en musikälskare som fick mitt musikintresse att vakna på allvar. 

Men vägen var inte rak ännu. Vi flyttade och jag sökte till musikintitutet. Pianoplatser fanns det få av och jag kom inte in. Men om jag började spela flöjt skulle jag få en plats på institutet, sades det. Så jag började spela tvärflöjt. Den lokala kantorn fick ge mig pianolektioner istället. Efter ett par år av flöjtstudier på intitutet fick jag piano som biämne. Efter ett pianouppträdande  på musikinstitutet kom en rätt upprörd rektorn till mig och frågade varför jag inte hade piano som huvudämne då jag spelade så fint? 

Under högstadiet och gymnasietiden flydde jag till pianot när jag behövde egen tid, paus från skolarbetet eller då det annars kändes jobbigt. 

Jag fick ett alldeles eget piano som jag fick ha i mitt rum i min värld. Och BACH kom in i mitt liv! Oj, vilken musik! Intuitivt drogs jag till Bachs polyfoni och han blev min vän.

Så sent som sista året i gymnasiet började det bli klart att jag ville ge mera tid åt musiken. Men hur? 

Kyrkomusiklinjen på Sibelius-Akademin verkade vettigast då jag inte drogs mot att verka som musiklärare och av erfarenhet vågade jag inte satsa på att få en plats på pianolinjen. På kyrkomusiklinjen fick man studera sång, piano, orgel och mycket annat, det lät rätt intressant. 

Under abiturientvåren sökte jag då till Sibelius-Akademin i Helsingfors.  Det betydde hårdövning hela våren efter skrivningarna och tre dagars inträdesförhör i Helsingfors och en månad av ovisshet om ens framtid.

Till min lycka kom jag in och en ny och intensiv period i mitt liv inleddes. Under årens lopp hann jag nog tvivla på mitt val många gånger. Studierna krävde nästan 12 timmars arbete varje dag, privatlektioner, föreläsningar, musikteoriuppgifter och öva, öva, öva. Efter lektioner och övningar fanns det alltid ogjorda uppgifter att göra då man kom hem på kvällen. Ännu minns jag då jag vaknade mitt i natten sittande vid pianot. Sedan var ju orgeln inte alls samma sak som pianot; fötter och händer skulle kordineras till det yttersta. Dessutom öppnade sig en helt ny värld via sånglektionerna. 

Men BACHs musik fick jag ju spela mera än någonsin förr och det fick mig att fortsätta och få allt starkare motivation. 

Förutom de 5,5 åren som gav mig magistersexamen i kyrkomusik fortsatte jag med fördjupande studier i orgel och piano i ett par år till. 

Arbetslivet i en församling var en helt annan värld än studielivet på Sibelius-Akademin. Musikaliska kraven på Akademin var höga men att vara införstådd i församlingslivet, samarbetet med präster och andra arbetare, kunde man inte studera. Identiteten växlade från att vara musikstuderande vid Sibelius-Akademin till att vara församlingens kantor. Hade jag valt rätt?

Vem har inte tvivlat på sitt yrkesval? Efter några år fick jag förmånen att arbeta med musik utanför församlingen i tre år som lektor vid Sibelius-Akademin. Min uppgift var att undervisa blivande kantorer i orgelspelets konst. Visste de vad de gav sig in i?

Perioden som orgellärare gav mig insikten att kantorsarbetet  i församlingen är ett mycket mångsidigt musikerjobb. En musiker vill framför allt musicera och det får man som kantor, men man får också arrangera konserter, musikandakter, samarbeta, undervisa, sjunga och framför allt dela musikens under med andra.  Har jag valt rätt?

 Birgitta Forsman

Nyårspredikan 2013

När jag ser tillbaka på livet i vår församling under 2012 ser jag ett omvälvande år. Ett händelserikt och välsignat år. Från mitt perspektiv är det framförallt två saker som står ut bland allt det som har hänt.

Det första är de många nya medarbetarna i vår församling. Ny församlingspastor, ny ungdomsarbetsledare, ny församlingssekreterare, ny kantor, ny kyrkoherde, ny församlingssekreterare igen, ny församlingspastor igen och ny diakonissa. Det här har förstås också inneburit att många medarbetare har tackat för sig och gått vidare till nya uppdrag och äventyr, eller tagit paus för att fokusera på annat viktigt. 2012 har präglats av många hejdån och många välkomstord. Det har inte varit lätt att säga farväl och det har inte varit enkelt att så många nya kommit på en gång men ändå känns det berikande och välsignat att nya människor har velat gå in i tjänst för vår församling och dela sina liv och gåvor med oss. Vi får alla fortsätta att be för dem och stöda dem i deras uppdrag i vår församling.

Det andra som står ut är högmässan, gudstjänsten, som vi de senaste åren, och alldeles särskilt under 2012, har lagt allt större energi och kärlek på. Vi har startat gudstjänstgrupper och gjort skriftskolan gudstjänstcentrerad. Orden att gudstjänsten är centrum i församlingens liv och verksamhet har fått bli kött. Inte heller det arbetet har varit lätt eller enkelt men jag tror att vi är på rätt väg.

En aha-upplevelse för mig i gudstjänstarbetet har varit vikten av att konkretisera liturgin och undervisa om gudstjänstens betydelse i våra liv. Sex viktiga ord i gudstjänsten har gått som en röd tråd i skriftskolarbetet och ungdomsverksamheten och jag har också predikan om några av dessa under året som gått. Dagens kyrie, dagens gloria, dagens sanctus och dagens Agnus Dei. En dag som denna kan man ju fundera på vad som har varit årets kyrie, gloria, sanctus och Agnus Dei under 2012?

Mitt kyrie, dvs det som har varit tungt att bära, har nog varit timmarna som inte riktigt räckt till och att det funnits så många människor  i min närhet som kämpat med att orka med det som livet fört med sig. Herre, förbarma dig över oss.

Mitt gloria, dvs det som jag har varit glad och tacksam för, har varit de nya underverken som i min vänkrets har kommit till världen under året och skribaförnyelsen och alla de fina ungdomarna som jag fått möta och dela liv med. Ära vare Gud i höjden!

Mitt sanctus, dvs det som har burit en doft av helighet och gudsförundran, har varit den sommarsköna skapelsen i mitt sommarparadis och den vackra vita snöfyllda skapelsen som vi fick njuta av fram till och med julen. Och framförallt mina nära och kära, min familj och mina vänner som jag har fått dela mitt liv och min vardag med. Helig, helig, helig är Herren Sebaot!

Mitt Agnus Dei, dvs det som har fått mig att bekänna och lovsjunga Frälsaren, har varit de frukter som vårt arbete i församlingen burit och den befrielse som vårt samhälle och vår ibland så onda värld längtar efter. O Guds lamm som bär världens synd, ge oss din frid.

Vad har varit ditt kyrie, ditt gloria, ditt sanctus och ditt Agnus Dei?

När jag nu ser framåt på livet i vår församling under 2013 är det fortfarande samma två saker som står ut. Jag tror att de många nya medarbetarna och de förändringar som är på kommande fortsättningsvis kommer att göra arbetet utmanande och turbulent. Samtidigt innebär nya medarbetare nya visioner, ideer och perspektiv. Jag tror och hoppas också att gudstjänstcentreringen kommer att prägla allt det vi gör i församlingen. Att orden fortsättningsvis ska få bli kött och att diakonin och barnen ska få en ännu större plats i gudstjänstlivet.

När du ser tillbaka på ditt eget liv under 2012 hur såg det ut? Vad är det som står ut bland allt det som har hänt? Och när du ser framåt på livet under 2013 hur ser det ut? Vad är det som står ut bland det som du ser fram emot? Är det med tillförsikt eller oro som du ser fram emot året som inleds idag? Eller kanske en blandning av båda två?

Gudstjänsten inleds och avslutas med bön om välsignelse och med korsets tecken. Vi får idag inleda vårt nya år i församlingen och i våra egna liv med bön om välsignelse och med korsets tecken. När vi samlas till gudstjänst gör vi det i den treenige Gudens namn och närvaro och vi får idag inleda året i den treenige Gudens namn och närvaro.

I kolosserbrevets tredje kaptiel uppmanas vi att låta allt vad vi gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn. Jesu namnsdag som vi firar idag ger en riktpunkt för året som kommer: att göra allt i Jesu namn och att lämna allt i Jesu namn. Det är ett uppdrag och en kallelse som vi inte klarar av på egen hand. Vi behöver varandras och framförallt Herrens hjälp Vi behöver samlas till gudstjänst, högmässa, varje vecka för att ta ut riktningen och lämna allt i Jesu namn och vi behöver varje dag be om hjälp och nåd i Jesu namn.

"Hur ljuvligt klingar Jesu namn
för varje trogen själ.
Det lindrar kval, det helar sår,
det fröjdar mig så väl.

Det lyfter upp ett krossat mod,
det stillar storm och strid.
Åt hungriga det skänker bröd
och ger den trötte frid.

O dyra namn, min sköld, min borg,
min klippa och mitt råd,
min rika, aldrig tömda skatt
av outsäglig nåd.

Min frälsare, min vän så god,
min konung och min Gud,
mitt liv, mitt allt, dig bringar jag
med fröjd min lovsångs ljud."
(Psb 296)

Amen.

Mia Bäck
Församlingspastor

Barn i stjärnljus

Det finns ett barn,

Ett nyfött barn –

Ett rosenrött, nyfött barn.
 

Och barnet kvider –

det gör alla barn.

Och modern för barnet till sitt bröst:

Då tystnar det.

Så gör alla mänskobarn.
 

Och taket är ej alltför tätt –

Det är ej alla tak.

Och stjärnan sticker

silvernosen genom springan,

Och söker sig till den lilles huvud:

Stjärnor tycker om barn.
 

Och modern blickar mot stjärnan

och förstår –

alla mödrar förstår.

Och trycker lillungen skrämd

till sitt bröst –

Men barnet diar lugnt i stjärljus:

alla barn diar i stjärnljus.
 

Det vet ännu intet om korset:

Det vet inget barn.
 

Elmer Diktonius

 

Månadens blogginlägg är sammanställt av diakon Eija Grahn.

Ålands frimärken berättar

I över 28 år har Åland haft egna frimärken. De är konstverk i miniformat och ett populärt samlarobjekt för filatelister världen över. De första åländska frimärkena gavs ut den 1 mars 1984. Sedan dess utkommer årligen 12-15 frimärken, alla med åländsk anknytning. Frimärkena beskriver örikets natur, kultur, historia, näringar och samhälle.

Mariehamn - Nordens Alexandria
  
Maria Alexandrovna
Målare: Franz Xaver Winterhalter (1805-1873)

Mariehamn fyllde 150 år (2011) och Posten Åland gav ut jubileumsfrimärke. Mariehamn grundades 1861 av tsar Alexander II under den tid då Åland och Finland var en del av det ryska imperiet. Namnet Mariehamn kommer från tsar Alexanders hustru, Maria Alexandrovna. Vid grundandet tog Mariehamn över rollen som ekonomiskt och kulturellt centrum från Ålands första stad Skarpans. Skarpans växte upp intill den fästning som ryssarna byggde i Bomarsund 1832-1854. Skarpans brändes dock ner till grunden i samband med Krimkriget och sprängningen av Bomarsunds fästning. Den nya staden Mariehamn växte istället upp kring bondbyn Övernäs, som låg mitt på det näs som i dag formar Mariehamn.Under Mariehamns första år 1861 hade staden 35 invånare.

Den åländska kosmopoliten


Abd-al-Wali,1853 målare: Robert Wilhelm Ekman (1808-1873)

Georg August Wallin (1811-1852) studerade orientaliska språk först i Helsingfors och sedan i Sankt Petersburg. Han fick ett stipendium för enstudieresa till Egypten, där han lärde sig arabiska och började uppfatta sig som muslim.Den 14 december 1843 kom den finländske orientalisten och forskningsresanden G A Wallin, född i Berg på Åland, till Alexandria i Egypten. Alexandria, där Wallin landsteg, var en hamnstad med många etniska minoriteter, inte alls så arabisk som Kairo. Alexandria är belägen i norra Egypten vid Medelhavets kust. Staden grundades av ingen mindre än Alexander den store omkring år 332 f.Kr. och var under den så kallade ptolemeiska perioden huvudstad för hela det egyptiska imperiet. Förutom greker levde även judar i Alexandria och staden hade snart även en stor judisk befolkning. Den första delen av Septuaginta, den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet, skrevs i Alexandria i början av 200-talet f.Kr. Idag utgör Alexandria Egyptens näst största stad med över fyra miljoner invånare. Hamnen är däremot landets största och viktigaste och där återfinns bland annat resterna av Faros fyrtorn, ett av antikens sju underverk. Medan Wallin var kvar i Alexandria behöll han sina västerländska kläder, men när han kom till Kairo blev han arab och kallade sig Abd al Wali från Centralasien. Han konstaterar förnöjt att han efter några veckor i Egyptens sol avlagt sin "hwita blekhet" och fått samma hudfärg som infödda kairobor. "Jag hade i min gång och min mine försökt att lägga den orientaliska apathien och liknöjdheten och lyckats deri fullt väl att bli tagen för en muslim" skriver han. Det gör att han utan risk kan besöka moskéer och studera religionen på nära håll.

Fyra fyrar

Posten Åland gav ut ett häfte med åtta frimärken som avbildar fyra olika fyrar, varav två är graverade.(2008)

Marhällan byggdes 1938 och står i farleden in till Mariehamn, precis invid Kobba klintar. Den kännspaka fyren, som först var helt svartmålad, är nu målad i svart och rött och är en välkänd symbol på Åland.'

Gustaf Dalén står mitt ute i Skiftet. Ljusanordningen i fyren var ursprungligen en gåva från den svenska fyraggregattillverkaren AGA till Finlands fyr- och lotsväsendes 250-årsjubileum 1946. Fyren uppfördes 1947 och för att hedra minnet av AGA:s grundare fick fyren namnet Gustaf Dalén.Numera är fyren röd och försedd med sitt namn i stora, vita bokstäver.

 

Bogskär byggdes 1882 på Finlands sydligaste skär. Redan från början fanns det misstankar om att fyren inte var tillräckligt stark och 1889 skadades fyren svårt i en storm.Fyren reparerades och från 1907 fanns de kännspaka telegrafantennerna på fyren.1915 besköts fyren av ett tyskt krigsfartyg och blev då så illa skadad att den måste byggas om.Idag är fyren blå och vit.

 

Kökarsören är en trekantig fyr som byggdes 1906 och står i södra utkanten av Skärgårdshavet. Fyren har från början varit obemannad och var inledningsvis en fotogenfyr. 1983 var fyrtornet så förstört att det måste rivas och ersattes av en modernare fyr.

 

En fyr är en anläggning för att sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten för varning vid grund eller dess kontroll av position. Den kanske mest berömda fyren genom historien är fyren i Alexandria, som var byggd på ön Faros i gamla Egypten. Fyrtornet på Faros  gav namn till ordet ’fyrtorn’ på både franska, italienska och spanska. Fyrtorn heter faro på alla dessa språk än idag.  Faros fyrtorn var i bruk i drygt 1000 år  och ledde vilsna sjöfarare in till hamn tryggt och säkert.

Joh.8:12

Åter talade Jesus till dem och sade:
»Jag är världens ljus; den som följer mig,
han skall förvisso icke vandra i mörkret,
utan skall hava livets ljus.»

Kaisa

vaktmästare

Bilder: egen frimärkssamling