ATT HA EGEN KO I DIKET

 

Denna målande beskrivning “att ha egen ko i diket” kommer  från finskans "oma lehmä ojassa", vilket i sin tur betyder att personen har sina egna intressen att bevaka i ett allmännare sammanhang. Finskan har inte bara påverkat det finlandssvenska ordförrådet utan också lämnat spår i fraseologin och syntaxen. Speciellt märks den finska inverkan på prepositionsbruket och ordföljden. Likaså har många finlandssvenska talesätt lånats direkt från finskan och kan därför vara svårbegripliga för den som inte behärskar finska. Det finns ett antal ord och uttryck som bara används i Finland eller som används i Finland i en annan betydelse än i Sverige. De här orden brukar kallas finlandismer.  Vissa finlandismer är gamla svenska ord som inte längre är i bruk i Sverige,  andra har tagits upp ur de finlandssvenska dialekterna, men de allra flesta finlandismerna är ett resultat av finskt inflytande, antingen direkta lån som t.ex. orden kiva (kul) och juttu (grej/artikel) eller översättningslån som exempelvis taltur(inlägg) och skyddsväg (övergångsställe).

När en finlandssvensk påstår, att han har sin egen ko i diket eller har tänkt lyfta katten på bordet, ska man i Sverige alltså inte tro att det handlar om kor eller katter utan börja misstänka att finlandssvensken talar för sin sjuka mor och planerar att ta tjuren vid hornen.

“Att ha egen ko i diket” är idiom, som inte ska tolkas bokstavligt utan istället metaforiskt. Det är alltså den metaforiska innebörden hos idiomen, och inte en bokstavlig innebörd, som ska tolkas som betydelse. Idiom lär finnas i alla språk och den mer vedertagna definitionen har följande enkla lydelse: "Två eller flera ord som tillsammans betyder något annat än vad orden gör ensamma". Orden får alltså en överförd betydelse som bl.a. förklarar svårigheten att lära sig dem i ett andraspråk eftersom man ofta tenderar att först tolka och förstå ett uttryck mera bokstavligt.

Att använda sig av idiomatiska uttryck, när man talar, gör att språket blir både målande och levande. Dessa uttryck är väldigt vanliga och man använder dem varje dag utan att man kanske ens tänker på det. Uttrycken fungerar också som ett slags kulturbärare. Är man inte en del av kulturen så består ju uttrycken bara av tomma ord. Det är ofta dessa idiomatiska uttryck som är den knepigaste biten när man lär sig främmande språk.
Tittar man på idiomatiska uttryck i andra språk kan man även få en spännande inblick i dessa länders kultur och historia. Är det någon till exempel som aldrig har frågat sig var uttrycket Det regnar katter och hundar på engelska kommer ifrån?

Idiomatiska uttryck är inte samma sak som ordspråk. Ett ordspråk är en fras, som används i språket för att uttrycka ett budskap eller en värdering. Ordspråken har alltid samma form, de anpassas inte grammatiskt efter sammanhanget. Exempel på ordspråk är  Tala är silver, tiga är guld. Idiomatiska uttryck däremot infogas i språket och anpassas därmed grammatiskt efter sammanhanget. Exempelvis Att vara blåögd: ”Pelle är så blåögd, honom kan man lura hur lätt som helst”.

Varför är idiom så älskvärda? De är lite hemliga och piffar upp språket. Vet man inte betydelsen är det rent omöjligt att knäcka koden genom att gissa. Det är själva kombinationen av ord som utgör betydelsen, inte varje ords betydelse var och för sig. Att det är “grus i maskineriet” har alltså inget att göra med vare sig grus eller maskineri. Det betyder helt enkelt, att det är något, som hindrar ett smidigt genomförande av något.

Genom att använda idiom i ditt språk

får du en rikare och mer varierad kommunikation.

Kaisa

Aurelias vaktmästare

 

http://www.livet.se/ord/k%C3%A4lla/Idiom

http://svde.dict.cc/?s=att+%C3%A4ta+upp+sina+egna+ord
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_idiomatiska_uttryck#A
http://www.businessenglishebook.com/Business-English-Idioms.htm

… att alltid vara steget efter…

 

Först och främst måste jag medge att jag funderat lite nu som då på vad detta blogginlägg skulle handla om, faktiskt ända sedan jag började jobba efter mammaledigheten i februari. Jag har hela tiden tänkt tids nog, för en vecka slog det mig som en blixt från klar himmel ”BLOGGEN!!!”. Jag efterlyste idéer på facebook, så här skrev jag i min status: ”… kom just ihåg att jag borde skriva ett blogginlägg till församlingens blogg, vad sjutton ska jag skriva om och när ska jag hinna skriva texten innan semestern?!?!?!? panik”, en av mina kollegor och god vän till mig gav mig svaret ” Skriv om det - just det! Om att inte hinna och alltid vara steget efter... alla känner igen sig ...” Nu har jag åter funderat på saken i en vecka, ju mera jag funderade desto mer förvirrad och tom i huvudet har jag blivit.

tid – mycket eller inget

Har du någon gång tänkt att du har gott om tid och sedan plötsligt har du absolut ingen tid?

När jag bodde ensam hade jag tid hur mycket som helst, bara jobbet och mig själv att tänka på. Under den tiden hade jag ett otroligt minne, jag använde inte post-it lappar eller andra minneslappar, telefonen pep inte hela tiden med påminnelser och kalendern hade jag för att skriva upp mina arbetstimmar i.

Jag träffade min blivande man, vi flyttade ihop och den största förändringen var nog att det var inte bara mina egna saker och mig själv jag måste ta hänsyn till. Samma höst började jag studera på läroavtal till merkonom, vilket betydde att jag jobbade på heltid och studerade mycket hemma på fritiden. Varannan vecka hade vi två dagar skola, resten läste vi på distans och studierna tog två år. Om man studerar på heltid till merkonom, så tar utbildningen tre år och man sitter varje dag i skolan (förutom loven)... Ni kan ju kanske tänka er att det blev en stor förändring i mitt liv med sambo, heltidsjobb och studierna. Då kom de granna post-it lapparna in i mitt liv och kalendern var full av olika anteckningar, jag var livrädd för att glömma något eller vara försenad (de som känner mig vet att jag ännu i denna dag får nippor av förseningar, jag tycker rent ut sagt att det är oartigt att vara försenad). Efter att jag blivit klar med studierna återgick min kalender till att bara bli fylld med arbetstimmarna.

val – konsekvenser

Har du någon gång funderat allvarligt på, hur dina val i livet påverkar resten av ditt liv?

Den fjärde maj 2009 började jag jobba som informations- och församlingssekreterare i Åbo svenska församling. Jag fick min första fasta tjänst. Till en början verkade allt otroligt stort och jag förstod knappast hälften av det som förklarades för mig, med tiden lärde jag mig och efter att ha jobbat ett helt kyrkoår så förstod jag i alla fall jobbet går ut på. Mycket att hålla reda på, min kalender var igen full av anteckningar och mitt arbetsbord pryddes av granna post-it lappar. Mitt jobb är ändå trots post-it lappar och allt absolut det bästa! Jag hade ännu ett otroligt minne, många av dem som känner mig funderade ofta hur jag kunde komma så exakt ihåg saker som hänt för 10-20 år sedan. Inte påstår jag att jag kom ihåg allt, men mera än de flesta personer kommer ihåg.

arbetsplats – privatliv

Har du någon gång tänkt på hur ett arbete du trivs med påverkar ditt privata liv?

I mars 2012 skedde den största förändringen i mitt liv, jag blev mamma till världens underbaraste Artur. Jag hade nog en aning om vad det skulle vara att leva med ett litet liv, men hur enormt ansvaret skulle vara, hade jag inte ens kunnat tänka mig. Plötsligt kändes allt farligt för det lilla livet och jag hade fått världens viktigaste uppgift; att vara mamma. Under mammaledigheten försvann post-it lapparna ur mitt liv åter en gång, kalendern användes nog flitigt. Jag trodde i ett skede att jag blivit dement, dagarna bara flög iväg och oftast hade jag inte en aning om vilken veckodag det var. Sömnbristen spelade ett spratt med mig och mitt minne lite nu som då, tack vare min kalender och alla påminnelser som pep i telefonen så missade vi som tur inget.

ansvar – eget/andras

Har du någon gång tänkt på hur mycket ansvar du egentligen bär på?

Året hemma rann iväg och snart var det dags att börja fundera på jobb igen. På ett sätt var det skönt att börja jobba och få in rutinerna i vardagen igen, medan jag samtidigt var orolig för hur det skulle gå att kombinera jobbet och livet hemma. Hur skulle timmarna i dygnet räcka till allt jag ska göra och ännu sedan till det jag vill göra?

Efter att jag nu jobbat i snart fem månader så kan jag nog gott säga att tiden inte räcker till, fast jag hur skulle försöka prioritera. På jobbet är det vissa saker som ska vara gjorda en viss dag i veckan, en viss tid på månaden eller en viss tid på kyrkoåret. Det kommer alltid vissa tider i året som det är mycket jobb, men som tur finns det också lugnare tider.
Hemma är det Artur som går före allt annat, eftersom han börjar vara bra effektiv så är det inte många lugna stunder hemma. Men jag klagar inte, jag funderar bara hur jag ska få tiden att räcka till...

vad är rätt, när och hur?

Hur ska vi kunna lära oss att prioritera rätt? Är det sådant man helt enkelt borde veta eller går det att öva upp?

Om några dagar tänker jag glömma alla post-it lappar, inte skriva in speciellt mycket i kalendern och absolut inte lyssna på telefonens pipande påminnelser i en hel månads tid. Det blir semester från både jobb och dagis! Det är den första semestern i mitt vuxna liv som inte är helt och hållet färdigt planerad åtminstone ett halvt år på förväg, någon liten sak finns ju inskriven i kalendern, men... sådant kommer man inte så lätt ifrån. Vi ska försöka ladda upp inför hösten genom att ta det så lugnt som möjligt. Sen får man ju se hur många steg efter jag kommer att vara under hösten och hur tiden kommer att räcka till?

Hur ska en människa som nog är lite arbetsnarkoman kunna fira en lugn semester utan att fundera på jobbsaker?

… och ska man lära sig att inte alltid ligga ett steg efter, utan i stället ligga två steg före?

Trevlig sommar!

Tove Peltoniemi

Informations- och församlingssekreterare

I umgänget med andra människor blir jag till.

 

När jag ser mig i spegeln, vem är det jag ser? En yngre medelålders kvinna med kort grånande hår och en kropp som inte längre är alldeles ung och fräsch. Jag frågar mig om den jag ser är jag – jo det är det men det är absolut inte hela mitt jag. Min person och mitt humör och mina tankar kommer inte till sin rätt i spegelbilden. För att min personlighet skall synas behövs umgänget med andra människor. I samtal med andra får jag uttrycka mig själv, berätta om mig själv, lyssna på andra. I umgänget med andra människor kommer min bakgrund och mina erfarenheter till sin rätt. Vad betyder det då att vara ensam, bo ensam, kanske inte träffa någon annan människa på flere dagar. I vår församling bor många ensamma. Att leva ensam kan vara ett val men ibland är det omständigheterna som leder till att vi lever ensamma. Om vi bor ensamma och har svårt att röra oss utanför hemmet på eget hand kan det leda till att man blir isolerad. Vem har då den ensamma att spegla sig i?

När man inte har ett naturligt sammanhang,  arbete, skola eller studier att träffa andra människor i behövs det planering för att träffas. Alla har inte familj, släkt eller vänner som hör av sig regelbundet. Ibland är det den egna hälsan som hindrar eller försvagar förmågan att söka socialt umgänge. Alla behöver någon att samtala med och någon att umgås med ibland.

Att hitta den som är ensam är inte alltid så lätt. I vår har vi i församlingen försökt nå ensamboende äldre genom att skicka ut en enkät till alla som bor ensamma och har fyllt 75-år. Enkäten har besvarats av hela 136 personer, vi är mycket glada för svaren och skall under sommaren sammanställa dem. I enkäten fanns det möjlighet att önska besök av någon av församlingens anställda och det har flere också gjort. Vi har börjat boka in besöken och redan gjort några. Besöken känns meningsfulla eftersom många faktiskt inte har familj eller släkt på orten och därför är ensamma. Det är ju också så att vi människor behöver få dela inte bara bekymmer utan också glädjeämnen. Vi kan samtidigt inbjuda till församlingens verksamhet, det är ju så mycket roligare att komma till ett tillfälle om man redan känner någon som kommer att vara med och kan presentera en för de andra.

Vi kan erbjuda gemenskap och någon att samtala med då det egna umgänget krympt av en eller annan orsak. Vi ordnar grupper och samlingar där man kan träffa andra männsikor. I gudstjänsten kan vi få näring för själen men också träffa andra männsikor. Efter gudstjänsterna ordnas ofta kyrkkaffe där möjlighet till samtal med andra finns. Församlingens anställda kan också komma på hembesök eller så kan vi träffas någon annanstans för samtal.

På sommaren ordnas förutom gudstjänsterna varje söndag ordnar församlingen Sommarcafé varje onsdag, som är öppet kl. 13-15 i församlingshemmet Aurelia, Auragatan 18. Vi umgås och dricker kaffe tillsammans, det serveras också glass ur glassbaren. Du kan komma ensam eller i sällskap, ta med din granne eller ditt barnbarn. Ju flere vi blir desto roligare är det. Välkommen med i gemenskapen!

Carita Eklund, diakonissa.

Morsdag...

 

Tänk vad tiden förändrar allt...

För mig var morsdagen något alldeles speciellt när jag var barn. Redan långt innan morsdagen höll jag på att pyssla ihop morsdagskort i smyg, för självgjorda skulle dom ju vara.
På morsdags morgonen ville jag stiga upp före mamma och koka kaffe åt henne (vilket var verkligen svårt, för hon steg alltid så himla tidigt upp). Hon försökte alltid ligga kvar i sängen tills jag kom med mitt kaffe och morgonmål till sängen. Jag ville också att hon skulle få en dag utan dom vanliga sysslorna, så jag hjälpte till så gott det gick. Sen hörde det till att åka till mormor och till farmor för att hylla dem också. Det var en alldeles speciell dag!
Idag är morsdagen något helt annat, eftersom det inte finns mera någon mamma, mormor eller farmor att fira. Det blir inte kaffe på sängen mera...
Vi har ju nuförtiden vårt alldeles fantastiska familjeläger som är på morsdagsveckoslutet och det är på ett sätt väldigt skönt att inte behöva tänka på hur det var alltid förr. Vi brukar ha det så fint tillsammans att man inte vill byta ut det mera. En andakt som en gång hölls under familjelägret har blivit väldigt viktig för mig och alltid då det är morsdag tänker jag automatiskt på den. Jag skulle gärna dela med mig av den åt er:

 

Du kommer att kalla henne mamma

Det var en gång ett barn som just skulle födas.

Barnet frågade Gud: ”Dom säger att jag ska bli sänd till jorden i morgon, men hur ska jag kunna leva där, liten och hjälplös?”
Gud svarade: ”jag ska välja ut en ängel åt dig. Och din ängel ska vänta på dig där och ta hand om dig.”
Barnet frågade: ”Men här i himlen behöver jag inte göra något annat än sjunga och skratta och vara lycklig.”
Gud sa: ”Din ängel kommer att sjunga för dig och le mot dig varje dag. Och du kommer att känna att din ängel älskar dig och vara mycket lycklig.”
Barnet frågar: ”Men hur ska jag kunna förstå vad folk säger när jag inte kan språket?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att säga de allra vackraste ord du kan tänka dig och med stort tålamod och kärlek kommer din ängel att lära dig prata.”
Barnet frågar: Och vad sa jag göra när jag vill prata med dig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att lära dig att knäppa dina händer och att lära dig be.”
Barnet frågar: ”Jag har hört att det finns elaka människor på jorden. Vem ska beskydda mig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att försvara dig även om det är med fara för sitt eget liv.”
Barnet frågar: ”Men jag kommer väl att vara ledsen jämt för att jag inte längre kan se dig.”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att berätta för dig om mig och visa dig hur du kan hitta mig. Och jag finns alltid nära dig.”
Just då var det mycket lugnt i himlen, men man kunde höra röster från jorden och Barnet frågade: ”Gud, om jag måste lämna dig nu, tala om vad min ängel heter.”
Du kommer att kalla henne ”mamma”.
 

 

Annika Niemelä

Ungdomsarbetsledare

Tiden går...

Tänk vad tiden går, i över ett år har jag nu arbetat som ungdomsarbetsledare i församlingen. Det känns som det var igår när jag första dagen på jobbet satt med en höggravid församlingssekreterare och lärde mig hur man skulle göra både det ena och det andra…

Ja det har varit ett spännande samt lärorikt år och visst känns det bra när man upplever att man gjort rätt yrkesval, tänk att få trivas på jobbet! Tänk sen att dessutom, som en bonus, trivas med de arbetskamrater man har! (Jag undrar dock hur de trivs med mig och mitt högljudda sjungande och gitarrspelande… ;)

Ja, jag tycker verkligen om mitt jobb. I mitt arbete får jag vara med om värdefulla människomöten, jag får samtala och berätta om saker som jag tror berör själva kärnan i vad det är att vara människa. På min arbetstid får jag tillsammans med andra fundera över existentiella frågor, jag får grubbla och fundera, jag får skratta och leka, jag får utmana och bli utmanad, jag får sjunga, spela och dramatisera, jag får bli berörd och få se andra bli berörda osv., osv… Ja ibland känns det som om listan på fantastiska saker jag får vara med och göra i mitt arbete nästan kan göras hur lång som helst ;)...!

Visst finns det negativa grejer med mitt arbete men äh, varför ska man tala om dem..? Kanske är man en obotlig positivist… =)

Som du kanske vet, eller inte vet, har vi det senaste året varit mitt uppe i en skriftskolförnyelse. Kortfattat handlar förnyelsen om att svänga om skriftskolan så att vi inleder skriftskolperioden med skriftskollägret (det som förrut varit i slutändan av skriftskoltiden) och bygger vidare på de upplevelser och relationer som skapats på lägret. Jag har varit med så pass länge att jag också fått pröva på den ”traditionella” modellen för skriftskolan och helt spontant har jag upplevt förnyelsen som väldigt positiv. Under hösten och våren har jag sedan fått träffa konfirmanderna i mindre grupper flera gånger och jag upplever att jag har en helt annan kontakt till de här konfirmanderna än vad jag haft med konfirmander under tidigare år.

Det ska bli otroligt spännande att få ta del av konfirmandernas feedback och jämföra den feedback vi får med tidigare år. Har vi lyckats med våra målsättningar? Har skriftskolan som helhet blivit mer meningsfull? För många är skriban en oförglömlig upplevelse och därför har vi genomfört den här förnyelsen. Vi vill att skriban i framtiden fortfarande ska vara en oförglömlig upplevelse där ungdomar får uppleva Gud och hans ofattbara kärlek, där de får lära sig om vad kristen tro verkligen handlar om.

Nu närmar vi oss slutet för de konfirmander som var de första att vara med om skriftskolförnyelsen i Åbo svenska församling. Konfirmationerna står för dörren. När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått spendera tillsammans med de här fantastiska ungdomarna bubblar det upp blandade känslor. På konfirmationen träffas vi för sista gången i skriftskolans tecken vilket känns vemodigt. Samtidigt är jag oerhört tacksam för den tid som varit och alla de gånger jag tänkt:

- Wow, vilka fantastiska ungdomar jag får ha att göra med!

Konfirmationen är ju en fest, ja visst känns det roligt och skönt att blicka vidare! Men visst känns det samtidigt som om det var igår vi träffades för första gången på skribaläger….. ja tänk vad tiden går…

 

 

Christer Romberg

ungdomsarbetsledare

”för dig utgiven”

 

Vad väcker ordet fasta för associationer hos dig? Det är kanske inte de allra gladaste tankarna och det är kanske något man helst skulle hoppa över. Fasta kan vara frågan om en mängd olika saker. Mat, nöje, musik, TV, internet…

Våra tankar cirkulerar väldigt mycket runt oss själva: - jag är hungrig, vad skall jag äta? vad tycker andra om mig? vad skall jag göra för roligt idag?, det är så synd om mig” osv. En snabb titt på Facebooks uppdateringar visar på speciellt hur många unga människors har ett otroligt behov av självbekräftelse. Vi lever i en självcentrerad värld där människor försöker fylla ett tomrum som bara vår skapare kan fylla, med olika sorters konsumtion.

 

Fastetidens budskap torde vara mera aktuellt nu än någonsin. 
Det är som en väckarklocka som väcker oss i vår bekvämlighet. Det skulle kanske vara allra trevligast att ignorera fastan och stänga in sig i sig själv eller dränka fastans budskap i ännu mer ljud. Men om man gör det går man miste om en viktig och värdefull del av livet, något som hjälper oss att finna livet.

 

Fastan ger oss större perspektiv. Det är som att klättra upp i ett utskickstorn.
Vi kan inte imponera på Gud eller samla poäng genom fastan. Idén är inte heller att imponera på andra människor.
Fasta uppfostrar disciplin som vi behöver här i livet. Vi får en förståelse av att hur det är att vara utan något som för oss själva är självklart men inte är självklart för alla andra. Vad skulle du kunna frånvara?
Vi mår själva bättre av fasta. Det stärker oss som människor. Det ger oss utrymme för viktigare saker i livet. Vad är de viktigaste sakerna i ditt liv?
Fastan får oss att se hur mycket vi tänker på oss själva. Det får oss att inse hur mycket vi bara bryr oss själva.

Då vi delar nattvarden säger vi: ”för dig utgiven”. Här är det centrala budskapet i fastetiden. 

Kyrkan är inte de fullkomliga människornas klubb.
Kyrkan består av människor som lever av Guds och nåd och ger det vidare. 

Slösa inte bort ditt liv genom att leva det bara för dig själv.

 

God fastetid!

Jonathan Westergård
församlingspastor

Min väg till kantorsyrket

Jag började spela piano som 7 åring. Min storasyster fick gå på pianolektioner och hon spelade så "ihanaa kappale" så jag ville också.

Men när jag väl börjat var det ju inte så roligt, ingen påminde mig att öva på mina läxor och så slog paniken på en timme före lektionen skulle börja. 

Musiken hade ändå någonslags dragningskraft, för trots mitt bristande intresse att öva så fortsatte jag. Till hösten fick jag alltid ett nytt pianohäfte som lockbete att fortsätta. 

Skolan ordnade pianolektioner åt elever som ville spela och jag fick en ny pianolärare. Olof var en mycket musikalisk svinfarmare från byn. Med Olof fick jag spela fyrhändiga pianostycken. Han skulle spela "lärarens" del och jag "elevens". Det var roligt att musicera tillsammans! Jag blev ivrig på samspelet, men hur det nu kom sig hade Olof också annat att göra än att förbereda sina pianolektioner och till sist blev det jag som tyckte att han borde öva lite mera.

Senare i livet blev det här ofta ett kärt samtalsämne mellan Olof och mig när vi träffades: " Det var nog med mig du blev ivrig på att spela" sa Olof alltid.

Ja, så var det, Olof var ingen virtuos pianist eller utbildad pedagog, nej, han var en musikälskare som fick mitt musikintresse att vakna på allvar. 

Men vägen var inte rak ännu. Vi flyttade och jag sökte till musikintitutet. Pianoplatser fanns det få av och jag kom inte in. Men om jag började spela flöjt skulle jag få en plats på institutet, sades det. Så jag började spela tvärflöjt. Den lokala kantorn fick ge mig pianolektioner istället. Efter ett par år av flöjtstudier på intitutet fick jag piano som biämne. Efter ett pianouppträdande  på musikinstitutet kom en rätt upprörd rektorn till mig och frågade varför jag inte hade piano som huvudämne då jag spelade så fint? 

Under högstadiet och gymnasietiden flydde jag till pianot när jag behövde egen tid, paus från skolarbetet eller då det annars kändes jobbigt. 

Jag fick ett alldeles eget piano som jag fick ha i mitt rum i min värld. Och BACH kom in i mitt liv! Oj, vilken musik! Intuitivt drogs jag till Bachs polyfoni och han blev min vän.

Så sent som sista året i gymnasiet började det bli klart att jag ville ge mera tid åt musiken. Men hur? 

Kyrkomusiklinjen på Sibelius-Akademin verkade vettigast då jag inte drogs mot att verka som musiklärare och av erfarenhet vågade jag inte satsa på att få en plats på pianolinjen. På kyrkomusiklinjen fick man studera sång, piano, orgel och mycket annat, det lät rätt intressant. 

Under abiturientvåren sökte jag då till Sibelius-Akademin i Helsingfors.  Det betydde hårdövning hela våren efter skrivningarna och tre dagars inträdesförhör i Helsingfors och en månad av ovisshet om ens framtid.

Till min lycka kom jag in och en ny och intensiv period i mitt liv inleddes. Under årens lopp hann jag nog tvivla på mitt val många gånger. Studierna krävde nästan 12 timmars arbete varje dag, privatlektioner, föreläsningar, musikteoriuppgifter och öva, öva, öva. Efter lektioner och övningar fanns det alltid ogjorda uppgifter att göra då man kom hem på kvällen. Ännu minns jag då jag vaknade mitt i natten sittande vid pianot. Sedan var ju orgeln inte alls samma sak som pianot; fötter och händer skulle kordineras till det yttersta. Dessutom öppnade sig en helt ny värld via sånglektionerna. 

Men BACHs musik fick jag ju spela mera än någonsin förr och det fick mig att fortsätta och få allt starkare motivation. 

Förutom de 5,5 åren som gav mig magistersexamen i kyrkomusik fortsatte jag med fördjupande studier i orgel och piano i ett par år till. 

Arbetslivet i en församling var en helt annan värld än studielivet på Sibelius-Akademin. Musikaliska kraven på Akademin var höga men att vara införstådd i församlingslivet, samarbetet med präster och andra arbetare, kunde man inte studera. Identiteten växlade från att vara musikstuderande vid Sibelius-Akademin till att vara församlingens kantor. Hade jag valt rätt?

Vem har inte tvivlat på sitt yrkesval? Efter några år fick jag förmånen att arbeta med musik utanför församlingen i tre år som lektor vid Sibelius-Akademin. Min uppgift var att undervisa blivande kantorer i orgelspelets konst. Visste de vad de gav sig in i?

Perioden som orgellärare gav mig insikten att kantorsarbetet  i församlingen är ett mycket mångsidigt musikerjobb. En musiker vill framför allt musicera och det får man som kantor, men man får också arrangera konserter, musikandakter, samarbeta, undervisa, sjunga och framför allt dela musikens under med andra.  Har jag valt rätt?

 Birgitta Forsman