På återseende...

När du läser det här är det en tid sedan min farmor dog. Nu är jag far- och morföräldralös något som vi alla någon dag kommer att bli. Jag tog farväl av min farmor veckoslutet innan hon dog. Vi träffades utanför sjukhuset med familjen och så gick vi in. Vi kommer in och tar trappan till höger, går upp till andra våningen och så är det andra dörren till vänster. Vi går in och där ligger hon, min älskade farmor. Hon är den enda patienten i rummet och vi vet alla vad det betyder, hon har inte länge kvar.

I tur och ordning går vi fram till sängen och säger hej, farmor orkar inte prata men hon uppfattar vad vi säger och hon förstår. Så är det min tur, jag suckar, ögonen vattnas, jag klarar inte av att hålla tillbaka tårarna och så går jag fram och hälsar på henne. Jag håller henne i handen och säger några ord.

Efter att alla har sagt hej så gör vi det vi alltid har gjort när vi ska ta farväl av en släkting, vi stämde upp i sång. Blott en dag, ett ögonblick i sänder... Farmor sluter ögonen och man ser att hon njuter. Du omsluter mig på alla sidor... Sång efter sång sjunger vi, psalmer, lovsånger, sånger som farmor känner igen från gångna tider. Få gånger har det känns så meningsfullt att sjunga och få gånger har orden vi sjöng betytt så mycket. Och medan vi sjöng önskade jag att sången aldrig skulle ta slut, jag ville bara sjunga, bara sjunga...

Det är i stunder som de där jag slås av hur viktig min tro är för mig och för min familj. Jag har alltid haft en tro men det är i nödens stund som jag märker hur mycket den verkligen betyder. Jag förstår också att den tro jag haft sen barnsben och den uppfostran jag fått är en så oerhört viktig del av den vävnad som min personlighet består av, en vävnad som min farmor har haft del i att väva. Ja tron är en famn att vila i och jag förstår att det kristna budskapet och tron på Gud bär, ja det bär ända in till och bortom döden.

Ingen vet vad som händer den dagen vårt hjärta slutar slå och vi tar vårt sista andetag men jag tror att vårt sista andetag är första steget på en helt ny resa till ett fantastiskt resmål. Och jag tror att jag inte har något att förlora på att tro, jag har absolut ingenting att förlora, bara en evighet att vinna.

Jag har sörjt, jag sörjer och jag kommer att sörja min farmor. Men jag känner även en lättnad över att hon inte behöver lida mer och att hon har det bra nu. Och vilket underbart hopp jag får bära att en dag få möta henne igen, precis som hon bar på hoppet om att återförenas med farfar, och mötas på den väg som hon vandrat före mig. Vilket fantastiskt hopp! Så när du nu läser det här så är det en tid sedan min farmor fick komma hem, på återseende älskade farmor.

 

Christer Romberg
ungdomsarbetsledare