Min väg till kantorsyrket

Jag började spela piano som 7 åring. Min storasyster fick gå på pianolektioner och hon spelade så "ihanaa kappale" så jag ville också.

Men när jag väl börjat var det ju inte så roligt, ingen påminde mig att öva på mina läxor och så slog paniken på en timme före lektionen skulle börja. 

Musiken hade ändå någonslags dragningskraft, för trots mitt bristande intresse att öva så fortsatte jag. Till hösten fick jag alltid ett nytt pianohäfte som lockbete att fortsätta. 

Skolan ordnade pianolektioner åt elever som ville spela och jag fick en ny pianolärare. Olof var en mycket musikalisk svinfarmare från byn. Med Olof fick jag spela fyrhändiga pianostycken. Han skulle spela "lärarens" del och jag "elevens". Det var roligt att musicera tillsammans! Jag blev ivrig på samspelet, men hur det nu kom sig hade Olof också annat att göra än att förbereda sina pianolektioner och till sist blev det jag som tyckte att han borde öva lite mera.

Senare i livet blev det här ofta ett kärt samtalsämne mellan Olof och mig när vi träffades: " Det var nog med mig du blev ivrig på att spela" sa Olof alltid.

Ja, så var det, Olof var ingen virtuos pianist eller utbildad pedagog, nej, han var en musikälskare som fick mitt musikintresse att vakna på allvar. 

Men vägen var inte rak ännu. Vi flyttade och jag sökte till musikintitutet. Pianoplatser fanns det få av och jag kom inte in. Men om jag började spela flöjt skulle jag få en plats på institutet, sades det. Så jag började spela tvärflöjt. Den lokala kantorn fick ge mig pianolektioner istället. Efter ett par år av flöjtstudier på intitutet fick jag piano som biämne. Efter ett pianouppträdande  på musikinstitutet kom en rätt upprörd rektorn till mig och frågade varför jag inte hade piano som huvudämne då jag spelade så fint? 

Under högstadiet och gymnasietiden flydde jag till pianot när jag behövde egen tid, paus från skolarbetet eller då det annars kändes jobbigt. 

Jag fick ett alldeles eget piano som jag fick ha i mitt rum i min värld. Och BACH kom in i mitt liv! Oj, vilken musik! Intuitivt drogs jag till Bachs polyfoni och han blev min vän.

Så sent som sista året i gymnasiet började det bli klart att jag ville ge mera tid åt musiken. Men hur? 

Kyrkomusiklinjen på Sibelius-Akademin verkade vettigast då jag inte drogs mot att verka som musiklärare och av erfarenhet vågade jag inte satsa på att få en plats på pianolinjen. På kyrkomusiklinjen fick man studera sång, piano, orgel och mycket annat, det lät rätt intressant. 

Under abiturientvåren sökte jag då till Sibelius-Akademin i Helsingfors.  Det betydde hårdövning hela våren efter skrivningarna och tre dagars inträdesförhör i Helsingfors och en månad av ovisshet om ens framtid.

Till min lycka kom jag in och en ny och intensiv period i mitt liv inleddes. Under årens lopp hann jag nog tvivla på mitt val många gånger. Studierna krävde nästan 12 timmars arbete varje dag, privatlektioner, föreläsningar, musikteoriuppgifter och öva, öva, öva. Efter lektioner och övningar fanns det alltid ogjorda uppgifter att göra då man kom hem på kvällen. Ännu minns jag då jag vaknade mitt i natten sittande vid pianot. Sedan var ju orgeln inte alls samma sak som pianot; fötter och händer skulle kordineras till det yttersta. Dessutom öppnade sig en helt ny värld via sånglektionerna. 

Men BACHs musik fick jag ju spela mera än någonsin förr och det fick mig att fortsätta och få allt starkare motivation. 

Förutom de 5,5 åren som gav mig magistersexamen i kyrkomusik fortsatte jag med fördjupande studier i orgel och piano i ett par år till. 

Arbetslivet i en församling var en helt annan värld än studielivet på Sibelius-Akademin. Musikaliska kraven på Akademin var höga men att vara införstådd i församlingslivet, samarbetet med präster och andra arbetare, kunde man inte studera. Identiteten växlade från att vara musikstuderande vid Sibelius-Akademin till att vara församlingens kantor. Hade jag valt rätt?

Vem har inte tvivlat på sitt yrkesval? Efter några år fick jag förmånen att arbeta med musik utanför församlingen i tre år som lektor vid Sibelius-Akademin. Min uppgift var att undervisa blivande kantorer i orgelspelets konst. Visste de vad de gav sig in i?

Perioden som orgellärare gav mig insikten att kantorsarbetet  i församlingen är ett mycket mångsidigt musikerjobb. En musiker vill framför allt musicera och det får man som kantor, men man får också arrangera konserter, musikandakter, samarbeta, undervisa, sjunga och framför allt dela musikens under med andra.  Har jag valt rätt?

 Birgitta Forsman